Jag vill så gärna bli starkare, inte läsa fler böcker

Det är tur att jag gillar att läsa. Tur att jag är lite lat och kan ligga på soffan länge. Det är också tur att jag har en lurvig hund som ligger på mina fötter. Den lurviga hunden lättar understundom upp mitt humör som annars är mest gräsligt nuförtiden. Jag känner mig förrådd av min kropp; den är en besvikelse. Jag utmanas och motarbetas i minsta lilla ambition och ansträngning. Jag är fånge i en gammal och svag kvinnas kropp. Jag tänker att om jag behöver förklara en gång till alla ställen det gör ont, skriker jag. Det kommer jag såklart inte göra. Jag kommer lugnt att förklara igen och igen. Det är alltid något nytt ställe. Resultatet detsamma. Muskler, sträckningar, kramp, muskelfästen, försvagat skelett, nerver, senor, slemhinnor, alltid oklart exakt varför men kroppen talar till mig. Fräser argt: Håll dig stilla förihelvete! Och låt mig vara ifred. Vad du än gör tänk inte på rörelse och njutning. Men jag har inte tid. Det är så mycket som ska hinnas med. Bli starkare innan tumörceller vaknar till liv och levererar en ny käftsmäll. Bli gladare för att ljuset är tillbaka och det är så vansinnigt vackert i skogen, vid havet. Bli smidigare för att jag varje dag drömmer om att återigen kunna yoga i en romersk amfiteater, i en grekisk by, vid Adriatiska havet. Bli sexigare för att livet är så kort. Istället kan jag inte gå alls, eller utan smärta, och jag sover illa, eftersom jag vaknar så snart jag rör mig. Och ja, jag tar alla läkemedel jag kan och får, utom opioider. Och ja, jag är skittacksam för att cancern inte sprider sig just nu. Samtidigt är jag trött på krämpor, trött på sjukgymnaster, trött på att förklara, trött på att stretcha, massera, öka blodgenomströmning utan belastning, hoppas och sen pang bom ont igen, ännu ondare, allra tröttast på att vila. Jag vill samsas med, och vårda min kropp. Jag vill på bästa sätt rusta både min mentala och fysiska hälsa för leva med svår kronisk sjukdom. Samtidigt gör cancern min kropp till en nittioårings. Jag stapplar (igen), jag rosslar och alla slemhinnor är som crêpepapper (gynekologen säger östrogen, onkologen säger absolut inte östrogen). Tre sjukgymnaster och det blir bara värre. Det är sjukt frustrerande. Häromdagen lyssnade jag på en podd där lyssnare uppmanades att dela positiva historier om att leva med cancer. Jag stängde av. Såklart vill jag vara positiv och tacksam, det uppskattas verkligen av alla, man blir ett föredöme, men ibland orkar jag bara inte. Jag vill bara vara som andra. Jag vet att det inte finns nåt alla andra för alla andra kämpar också på alla andra sätt. Tro inte att jag glömt att det krävs så lite för att uppleva lycka. Lite vårsol, en smekning, en vän, en promenad. Så ge mig lite av detta lilla. Jag vill gå i skogen. Vara glad. Inte arg och taggig som en igelkott. Jag vill yoga, inte halta och gnälla. Jag vill så gärna bli starkare, inte läsa fler böcker.