Vänner ska inte dö – en text om tomrummet efter M

Jag har förlorat en av mina bästa vänner. M har funnits i mitt liv i nitton och ett halvt år. Ofta långt bort geografiskt, men likväl nära. Nu vet jag inte vad jag ska göra av min sorg. Hjälp mig att bära den.

M var besatt av att inte lämna spår efter sig på nätet. Följaktligen hittar man ingenting när man googlar honom. Med tanke på allt han var och allt han skapade är det häpnadsväckande.

Aktiv nu står det i Skypes chattfönster, där vi kommunicerat genom åren, ibland dagligen, ibland mer sällan. En grön prick lyser hånfullt under M:s namn. Aktiv nu. Likväl död en vecka nu. Jag kan inte låta bli att öppna fönstret om och om igen och se den gröna pricken.

Jag var M:s minst excentriska vän. Att vara med honom fick mig att känna mig tacksamt okomplicerad, stundvis till och med simpel i min vanlighet. It’s complicated, var M:s vanligaste svar när det gällde kärleken, arbetet, ekonomin. Bea och jag brukade skratta åt det.

I mars 2000 gick en lång fältperiod på en afrikansk ö mot sitt slut, och Bea, som var min fältassistent, och jag bestämde oss för att ta en öl på öns lilla men exklusiva ekohotell. Där träffade vi hotellets ägare, M och hans dåvarande flickvän, som genast bjöd in oss på middag. Vi var inte nödbedda. Hemlagad pasta och rödvin, efter två månader av hårt arbete, ris och linser, lade grunden till en lång vänskap.

Nästa fältresa var det Fredriks tur att assistera. M och jag hade hållit kontakten. Varför ska du bo i ett ruckel i byn, och fylla dina dyktuber själv med din skruttiga kompressor? Kom och bo här! En inneboende marinbiolog på hotellet skapar mervärde. Så sant som det var sagt gjorde Fredrik och jag oss ett provisoriskt hem in i en bungalow vid strandkanten på ön under tre annorlunda månader i slutet av året. Mervärdet var nog helt på vår sida.

M trivdes i rollen av välgörare. Jag vill tro att han fick lika mycket tillbaka, som vad han gav, men jag tvivlar på det. Han hatade att kompromissa och prioriterade alltid att få erbjuda unika upplevelser såväl privat som professionellt. Pengarna räckte aldrig till och allt var som sagt alltid komplicerat. Men visionerna och generositeten bestod. Efter att ha bott i Tanzania under nästan trettio år både älskade han landet (naturen, människorna) och hatade det (byråkratin, korruptionen). M trodde på företagsamhet och förkastade internationellt bistånd. Tillsammans med sin flickvän, som var antropolog förverkligade M sitt drömprojekt på ön, ett småskaligt bungalowhotell där de anställda kunde försörja flera hundra bybor på sina löner. De byggde också en skola och skapade ett sponsorprogram för att fattiga barn i byn skulle få utbildning.

Hur mår du? På riktigt? Vad kan jag göra för dig? M var oändligt omtänksam. Oändligt. Han var den generösaste människa jag träffat. Med sitt och med sig själv. När han orkade. Han hatade att mingla och bara vara litegrann. Det var allt eller inget. Vi som kom nära sveptes med, hänfördes och föll pladask.

Alla är unika men M var osedvanligt unik. Utan honom ter sig världen fattigare och mindre färgrik.Det är outhärdligt att tänka på att alla okonventionella tankar och (ibland osammanhängande) resonemang samt de briljanta och ännu outforskade idéer och visioner som var M:s signum, har gått förlorade. Hans ägodelar, herrelösa och spridda över jordklotet, obehövda. Hans intellekt och kärlek, oumbärliga och borta.

M var alltid på väg någonstans. Han levde långa perioder på Seychellerna, körde ofta runt i Östafrikas nationalparker och drogs samtidigt till storstäder som Bangkok och Saigon. Han trivdes bättre i Lissabon än i sin barndoms Rom. Kärleken till nyupptäckta pärlor var han ivrig att dela. Han visade Fredrik och mig sitt Saigon, bjöd in oss till Seychellerna, peppade mig att resa trots tröttheten. Han tog med oss till det det makalösa Angkor i Kambodja. Det var M som upptäckte byn Klima på Milos, dit jag senare tog med min familj och mina vänner, och dit jag alltid längtar tillbaka.

I unga tonåren levde M ett vilt liv som punkare, drog till London, lyssnade på Ramones. Jag har sett bilder. Mörka lockar, mager, rebell.

På universitetet studerade M filologi och läste alla klassiker. Han citerade ofta sin älskade Jorge Luis Borges och satte Javier Marias och Italo Calvino i händerna på mig, en tveksam adept.

Håret tunnades ut, läsglasögon behövdes. Som medelålders flängde M oförskräckt runt på vespa i Bangkok, hade alltid magkatarr, älskade att yoga men tog sig sällan tid, och pratade med ett oändligt antal bisatser. Jag förstod honom nästan alltid, eftersom mina tankebanor gör samma kringelikrokar, bara oändligt mycket långsammare.

När jag pratade om någon bok jag läste sa M att alla läsvärda böcker redan skrivits, särskilt dem om kärlek. Jag höll inte alls med. Vi hade vad jag minns egentligen bara en gemensam favoritbok. På ön, i bungalowen där lakanen var sträckta till och med i solsängen, fann jag mig inbäddad i lyx, och överraskad av denna generösa människa. Jag befann mig bara några hundra meter från det enkla skjul fyllt av insekter jag bott i under två månader, med en kall vattenhink som badrum och en naken glödlampa, en av endast en handfull i byn. Där, så nära och ändå en värld ifrån, hade M lagt fram Salman Rushdies Marken under hennes fötter. Jag sträckläste den och älskade den. Fredrik läste den och sen läste jag den två gånger till. Vi övervägde att döpa vår första dotter till Vina, efter huvudkaraktären, men som tur är lät vi bli.

Själv valde M barnlöshet; han sa att ha att inte skulle stå ut att se sina egens barn göra okloka val, och än mindre stå ut med att vara en auktoritär förälder.

Med ett förflutet som operaproducent ivrade M för toppmoderna IT-lösningar i Tanzania. Redan för tjugo år sedan följde han stjärnor och planeter med hjälp av avancerade datorprogram. Han avskydde dagens teknikjättar och deras algoritmer men beundrade Steve Jobs. Och dog av samma ovanliga cancersjukdom. Bara ett år äldre.

M drogs med sömnsvårigheter och läste kvantfysik på nätterna. Även om han ratade det mesta av modern litteratur tittade han gärna på tramsiga serier på Netflix. Han jämförde Österskär med Agrestic i Weeds och tyckte jag skulle leva lite mer som huvudpersonen Nancy.

Under besöken hos Fredrik och mig tog jag med M till de platser jag älskar. Furillen och Klädesholmen blev hans favoriter. Kajsa, nu har jag hittat din älskade sjöbod på Klädesholmen, fast i Grekland, sa M när han hittat ett boende åt oss i Klima, under det som blev vår sista gemensamma resa, hösten 2017.

För femton år sedan, första gången M besökte oss, satt vi under några exceptionellt ljumma augustikvällar på vårt radhus uteplats. M och hans dåvarande flickvän hade lagat den skaldjurspasta som vi genom åren bjudit de flesta av våra nära och kära på. Vi tog båten till Finnhamn och vi vandrade på Östra Lagnös flata hällar. M och hans mångåriga flickvän befann sig i en uppbrottsfas medan jag var relativt nygift och hade Milla, som var bara några månader, och följde med mig överallt. De var excentriska, Fredrik och jag konventionella. Jag tror att M överlag tyckte att vi svenskar var lite tråkiga, samt naiva och rätt könlösa. Kajsa, hur i helvete kommer det sig att det inte finns olika storlekar på svenska kondomer? Vid det tillfället var han härligt stormförälskad och skulle vidare till sin flickvän i Polen. Och var Fredrik ändå inte lite svartsjuk på honom när han och jag reste tillsammans? Nej det var han aldrig.

En dag i juni 2018 ringde M mig. Jag var ute och gick med Mio, vid Åkersberga kanal, jag minns precis var. Jag hade just passerat slussen och det stod en gråhäger på stenarna i vattnet. Vi hade inte talats vid på några veckor, vilket var länge. Det var dagen efter barnens skolavslutning och hela sommaren låg framför oss. Jag visste att M varit i huset på Seychellerna, med sin nya kärlek. Jag var så glad för hans skull. Hösten innan, i Klima, hade han varit trött och olycklig och pratat mycket om sin ensamhet.

I’ve joined the club, inledde han samtalet. Han lät påtvingat glättig och jag förstod direkt. Allt runt omkring mig spirade men marken under mig gungade. Jag tänkte att jag borde ha sett och förstått, redan i Klima. Tröttheten som inte gick att sova bort, magproblemen; istället tog jag för givet att det var stress. Som vanligt. It’s complicated. Cancern var redan spridd i halva levern.

M träffade alla Italiens specialister, så klart han gjorde. Självklart läste han på om allt som rörde hans sjukdom. De medicinska termerna han använde var rappakalja för mig. Lev lite istället, tänkte jag. Det fanns visst specialister i Uppsala, sa han. Den behandling M så förtvivlat ville ta kontroll över blev till slut okontrollerat skadlig för honom. Jag vet att han tyckte att jag beter mig fåraktigt (naivt svenskt) när jag låter mig behandlas av min anvisade doktor som i sin tur följer landstingets riktlinjer och förskriver en behandling som jag inte ifrågasätter.

– Varför skulle jag lägga mitt liv i en annan persons händer? sa M.

– Tja, kanske för att personen ifråga har som profession att ta beslut som rör just den sjukdom du har? Lev lite. Ha förtroende. Läser du på om aerodynamik och erbjuder piloten hjälp när du flyger?

Sedan M dog sover jag uselt. Jag är klarvaken med tusen tankar när jag ska sova. Lösryckta bilder och små filmsnuttar i huvudet. Minnen. M:s röst och skratt. Engelska med sjungande brytning. M retas med mig. Jag retas tillbaka. You old goat. Interna skämt; efter nästan 20 års vänskap har man så många. Jag kollar Skype igen. Grön prick. Mitt sista meddelande utan svar. Hans sista. Osammanhängande, felstavat, skrivet i staccato. Please stop looking for me. Att jag inte förstod. Istället övervägde jag att åka ner, bo hos en kompis, säga till M att nu är jag här. Don’t be a stranger. Det var alldeles för sent.

Don’t be a stranger upprepade M ofta i våra samtal och chattar. Han syftade på alla gånger jag loggade ut, inte svarade, inte orkade, när jag mådde så dåligt att varje person jag träffade eller talade med reducerades till en plågsam spegling av mitt eget helvete. Don’t be a stranger. M gav inte upp, sökte upp mig i alla kanaler, lät mig gnälla, gråta, älta. Hade jag kunnat göra mer för honom? Han hatade hur det blivit, kunde inte fördra rollen som sjuk. Istället för att svara på mina frågor om hur han mådde, hur det kändes, beskriva sina rädslor och sin förlust av frihet, hakade han upp sig på medicinska och farmakologiska detaljer. Don’t be a stranger. Det var svårt att nå fram. En av de sista gångerna M ringde upp mig satt jag i bilen och väntade på Milla utanför hennes kompis hus. Jag avslutade samtalet efter en kort stund, kunde inte fokusera, lovade ringa tillbaka. Sedan hände något annat som det så ofta gör. Efter det fick jag successivt mindre och mindre respons från M och jag ångrar bittert att jag inte prioriterade honom den dagen. Jag vill spola tillbaka och ser mig själv, parkerad på uppfarten, ett vitt plank, augustivärmen genom bilens öppna fönster, en hund som skäller och jag säger till Milla att hon får vänta en stund för jag måste lyssna på vad M har att säga. Hålla kvar honom så länge att han kommer förbi detaljerna och når väsentligheterna. Så många gånger han fått mig att känna mig mindre ensam och rädd, fått mig att skratta mitt i oro och sorg; jag ville så gärna återgälda den gåvan.

Den sista meningen i det sista meddelandet: And I feel feel bad.

Jag vet inte någonting om vad som hände på slutet och det plågar mig. Jag vet att M var svag, trött, hade ont. Jag trodde inte han hade gett upp. Jag vill inte tro att han gav upp.

Det har blivit dags för min tremånadersröntgen. Jag har så ont i höften att jag knappt klarar av att gå. Balansen är bättre, men smärtan finns där hela tiden. Ändå orkar jag inte oroa mig. Jag är inte riktigt i min kropp. När döden drabbar, smyger nära och överraskar mig, är det som att jag själv blir likgiltig. Jag stirrar än en gång på datortomografens anonymt svischande band av rött ljus och tänker att det angår någon annan. Sjuksköterskan som sätter nålen ställer samma frågor som alltid. Jag känner igen henne sedan tidigare. Jag har gjort alldeles för många röntgen, vill göra många fler. Har du diabetes, är du gravid? Hon ursäktar sig och säger att de måste fråga alla till dess de är åtminstone femtio. Hon har en guldfärgad in-ear hörlur och lyssnar på musik samtidigt som vi talar. Jag hör ett oidentifierbart beat och tänker att från och med nu finns en bild som visar om cancern i min kropp vaknat till liv. Själv får jag inget veta än. Jag vet inte ens när jag får veta. Jag drar på mig tröja och regnjacka, tar min väska och går därifrån. På vägen hem köper jag rosor till rabatten, det hade jag bestämt innan. Det känns bara så oändligt långt till nästa sommar. En lång promenad på alltför skör is.

Det var en kväll på ön, Bea hade åkt hem, M och jag åt middag på hotellet med ett dramatiskt tropiskt åskväder som fond. Vid ett tillfälle slog blixten ned bara några meter från vårt bord. Efteråt lyssnade vi på Faures rekviem tillsammans, och på det tropiska regnet. Jag minns känslan att ha fått en vacker gåva.

Det har gått en vecka sedan jag fick meddelandet från M:s syster. Livet fortsätter och det är både trösterikt och motbjudande. Jag äcklas över det banala i att till exempel bli hungrig. Min sorg har inte längre något självklart uttryck, den är stum och har ingenstans att ta vägen. I natt drömde jag om M. Det var en hemskt dröm och ändå ville jag inte vakna från den. I drömmen kom M på besök och jag gjorde allt fel. Jag var delvis uppbokad på annat, försökte kompensera med att planera allt vi skulle göra sedan, förbereda mat han skulle vilja ha. När vi väl sågs var M så sjuk, så sjuk, och jag gjorde den smärtsamma insikten att jag hade sumpat allt, prioriterat fel. När drömmen bleknade, så där som drömmar gör, var jag förkrossad, utsparkad från en parallell verklighet där M fortfarande fanns och kallade mig my darling friend.

Den gröna pricken lyser fortfarande. Don’t be a stranger.

Dona eis requiem
Sempiternam
Requiem

Lev väl, och var rädda om varandra!

//Kajsa

2 reaktioner på ”Vänner ska inte dö – en text om tomrummet efter M

  1. Ryser när jag läser din berättelse om vänskapen med M, cancern och sorgen. Tack för att du delar med dig på ett sätt som är djupt berörande.
    Min allra närmaste vän har inte så lång tid kvar. Magcancer och alzheimer. Vi har kontakt varje dag, många sms, långa telefonsamtal. Hon har kvar sin personlighet, sin värme, omtänksamhet, humor, vänfasthet, intresse för litteratur och natur. Hon längtar ut, men klarar inte längre att gå mer än i lägenheten och ibland, med hjälp, till husets trädgård. Trädgården som hon lett skötseln av i så många år. Hon bor i kollektivhus. Vi var båda med och planerade och startade kollektivet. Jag skulle också bo där, men lagom till inflyttningen kom bilolyckan i vägen, följt av fem månader på olika sjukhus med vårdskador och dramatik. Sedan rehabilitering, nya olyckshändelser och försämringar. Jag sitter nu i min rullstol i lägenheten, kan inte besöka min allra närmaste vän. Jag håller kontakten med hennes systrar och förstår att en försonande glömska tilltar och dämpar oron över försämringarna.
    Sorg.
    Sorgen bär fjäderdräkt heter en liten märklig bok av Max Porter som jag nyss hittade på biblioteket. Den är litet svår och mörk. Men din berättelse, hur allvarlig och sorglig och berörande den än är, har ett fint ljus.
    Stor kram och allt gott till dig Kajsa!

    Gillad av 1 person

    1. Kära Ylva, tack för din kommentar, och för att du delar d i n oro för och omsorg om en vän. Vi bär nog alla på liknande historier och känslor av maktlöshet inför ett oundvikligt slut för dem vi älskar. Jag är säker på att din vän känner din omsorg.
      Jag följer din minst sagt begränsade tillvaro och önskar innerligt att du orkar dig igenom den. Jag saknar dig i kören, ditt goda humör och vänlighet. Skynda dig att bli bättre, livet utanför lägenheten väntar! Kram från Kajsa

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s