Jag vill inte bara vara en krogshow. Jag vill vara en rykande het tekopp och en varm filt åt en frusen vän.

Kära vänner, det här är till er. För att ni bär mig, lyfter mig och står ut med mig. För att ni finns och för att ni läser det jag skriver. För att ni talar om att jag inte är ensam. Jag behöver er mer än ni kan ana. Jag lurar effektivt mig själv och jag försöker lura er, men gå inte på det; att jag skulle klara mig bra själv är bara hittepå. Att jag är så social och alltid hittar på grejer med alla mina andra kompisar är ett felaktigt antagande. Jag är oftast ensam. Ibland självvalt, ibland inte. Som de flesta av oss, skulle jag tro.

Tro inte att jag inte fattar att jag ibland är en svår nöt att knäcka. Jag ser, eller vill åtminstone se mig själv som en öppen bok. Hon-som-kan-prata-om-allt-tjejen. I själva verket är jag alltsomoftast bara öppen med att beskriva sakernas tillstånd. Jag duckar förvisso varken för cancer, jobbiga familjeförhållanden, strul med barnen och så vidare. Tvärtom. Jag är nästintill tröttsamt öppen med fakta, på så sätt helt fasadlös, men när det kommer till hur det som sker, eller det jag bär, faktisk påverkar mig, och får mig att känna, är jag plågsamt dålig på att dela (åtminstone så länge jag inte sitter på min kammare och skriver). Jag känner en massa (tror jag), jag säger en massa (vet jag), men det ena hänger liksom inte ihop med det andra.

Jag är inte ens säker på om det var en adekvat beskrivning. Jag borde ha kollat med Åsa. Hon förstår mig oftast bättre än jag förstår mig själv.

Ett vet jag: Ju mer obekväm jag är, desto mer skämtar jag. Det första mötet med min nya onkolog var outhärdligt märkligt. Cringe, som barnen skulle säga. Ju mer vi närmade oss det allra jobbigaste, desto mer påklistrat vitsig och ironisk blev jag. Det hjälpte just ingen.

Stora delar av mitt liv har gått ut på att bita ihop, anpassa mig, undvika konflikter och klara mig själv. ”Många i din situation skulle nog berättat tidigare att de knappt kan gå”, sa min doktor till mig. ”Ja”, sa jag, ”men, till skillnad från dem är jag patologiskt anpassningsbar. Så ge mig den medicin du tror ger mig mest tid, så hanterar jag biverkningarna.”

”Du och Fredrik är krogshowen i mitt liv” sa en kär vän på vårt bröllop och det tänker jag ofta på. Det gjorde mig bubbligt glad att få höra, få vara, och samtidigt vill jag ju inte bara vara en krogshow. Glättig och färgglad. Lite dåligt käk, för mycket billigt vin och en avdankad stjärnas skränande som döljs i för många klädbyten och pinsamma skämt. Nä, inte vill jag bara vara krogshow. Jag vill också vara en rykande het tekopp och en varm filt åt en frusen vän. Det vore fint att få vara den där allraskönaste nopptröjan man bara drar på sig när man vill må lite gött. Eller den uppfriskande promenaden vid havet som får ett och annat att falla på plats. Den och mycket annat vill jag vara.

Jag må i mina mörka stunder känna bottenlös avund för allt vad mina vänner klarar av (och jag inte) och allt som väntar dem (och kanske, men bara kanske, jag kommer att få uppleva), men jag ber er, anpassa er aldrig efter mig, ta inte ansvar för mina känslor; dem måste jag ta ansvar för själv. Jag vill även fortsättningsvis få ta del av era aktiviteter, strapatser, avancemang i karriären, och problem – hur triviala de än må te sig i jämförelse med cancer. Bring ’em on. Ursäkta er inte. Jag vill mest av allt vara en helt vanlig vän. Mysiga nopptröjan typ. Måhända en tråkig sådan som inte kan följa med på strapatser, eller ens på promenaden vid havet, och som inte heller har någon spännande karriär att prata om. Men en som finns. Ibland kul, ibland bara Kajsa.

En av de finaste beskrivningarna av vänskap dök upp i ett avsnitt av tv-serien Grey’s Anatomy (ja, den oändligt långa), som jag tittar på med mina döttrar. När AT-läkaren George vill hoppa av säger en av hans vänner: “But you can’t quit. You’re the glue. You’re George.” Visst är det fint? Den kanske sorgligaste vänskapsbeskrivningen stötte jag på häromdagen i tidningen, i en artikel om Jeffrey Epstein. Denne, i allt väldigt obehaglige man, brukade prata om his collection. Det var hans så kallade vänner; han samlade på dem, företrädesvis kända, rika och bra att ha.

Jag fick många kärleksfulla hälsningar efter mitt senaste inlägg, det får jag alltid. De är från mina närmaste, och från bekanta jag sällan träffar. Jag gläder mig över vart och ett av dem. Idag ojar sig många över Facebooks ytlighet. Det kanske inte förvånar er att jag har annat att oja mig över (inklusive hur Facebook driver på polariseringen i samhället, och på så sätt äventyrar demokrati, och öppenhet). Jag väljer istället att se det halvfulla glaset, och glädjas över att sociala medier ger oss möjligheten att stötta varandra, trots avstånd, trots att vi kanske har glidit isär. Alla kan inte laga köttfärssås åt en sjuk vän (men oändligt tack till dem som gjort det). Alla har inte just där och då uppbåda ork att föreslå kul aktiviteter (som jag inte alltid nappar på, med gläds oändligt åt att bli erbjuden). Men nästan alla kan skicka ett hjärta eller skriva ett vänligt ord. Naturligtvis önskar jag av hela mitt hjärta att vi alla hösten 2019 tar klivet från Facebook och Instagram och omsätter våra hjärtan och hejarop i riktiga samtal och ögonkontaktsumgänge. Den som sa’t han va’t, sa vi när jag var liten, så nu får jag tamejfan ta mig själv i kragen och anta utmaningen. Låt oss ses! Vare sig det handlar om att agera myströja eller vara den som säger ja, och hänger med, ska jag göra mitt bästa för att in real life visa hur viktiga ni är för mig.

Om en sak är jag helt övertygad. Mina fem år som cancersjuk – eller snarare hyfsat cancerfrisk – ska inte bara tillskrivas cytostatika. Mina vänner, min familj (såklart) och allt roligt vi har gjort tillsammans har, i kombination med medicinsk behandling, hållit mig över ytan. Det handlar om sammanhang, trygghet, stimulans, och kärlek. ”Jag kan påverka hur jag mår, men inte hur det går”, skrev Pamela Andersson som likt jag lever med cancer. Så rätt hon har. Mina vänner hjälper mig att må bra, eller i alla fall väldigt mycket bättre.

Det är ju faktiskt så att nära relationer har visat sig vara den enskilt och överlägset viktigaste faktorn för ett långt liv, oavsett hälsostatus. Och vem vill inte ha ett långt – och av vänskap rikt liv?

Lev väl – tillsammans!

Kajsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s