Den medelålders cancersjuka kvinnan som klev ut genom dörren och försvann

Den här vintern har gjort mig rymningsbenägen. Inte bara vintern egentligen, hur förhatlig den än är med sitt mörker och slask, sina isiga gator och sin hämmande inverkan på all spontanitet, sin förlamande kyla och sin förbannade ihärdighet. Min rymningslust beror snarare på de vallar av skit som just denna vinter plogat upp. De skymmer horisonten, och får mig att tappa riktning och styrfart. Jag skulle kunna vara Den medelålders cancersjuka kvinnan som klev ut genom dörren och försvann. Knappast en bestseller.

”Ska du göra en Ingrid Bergman?” frågar väninnan skämtsamt, när jag ventilerar min frustration och min längtan bort. Tack och lov ligger det inte för mig att överge min familj, inte heller har jag en lovande karriär eller ett otal stekheta älskare i sikte. Så det får räcka med att nästanrymma en eftermiddag för att skriva på caféet.

Jag frågar mig om det inte är lika mycket mig själv, som min gråbleka, håglösa omgivning, jag vill lämna bakom mig. Någon Annanstans kan jag ju vara Någon Annan. Någon Annan tar vara på varje dag och förlamas inte av vare sig trötthet eller tyngs inför insikten att livet är så förbannat skört. Någon Annan känner sig aldrig ensammast i världen. Någon Annan är solbränd och bestiger berg.

Här hemma kommer jag knappt ens in på caféet jag nästanrymt till. Parkeringen är täckt av is, och jag tar myrsteg för myror, tar stöd av skitiga bilar och tänker att om jag bryter benet nu är det slut med allt. Väl framme kommer jag inte upp för de tre trappstegen som leder till caféborden. Helvete. Jag kom ju upp för bara ett par veckor sedan. Ena benet är uppe på översta trappsteget. Sen är det stopp. Jag tar sats, hänger mig i en pelare intill och försöker dra mig upp. Mig och ett motsträvig tungt ben jag inte vill kännas vid. Det cafétypiska lågmälda sorlet har upphört. Till och med kaffemaskinen är tyst. Jag är äntligen uppe. Tre. Jävla. Trappsteg. Jag låtsas (såklart) som ingenting, tar några käckt raska (och klumpiga) steg till cafébordet, och slår mig ner. Sorlet återupptas.

I januari blev jag erbjuden en rullator. Jag tackade nej eftersom Någon Annan självklart inte behöver några hjälpmedel.

”Du har väl broddar?” frågar alla välvilliga, när jag deppar över isiga vägar. Jag orkar inte ens förklara att jo jag har broddar men att med min brist på fingerfärdighet får jag inte på eller av dem från skorna, inte heller kan jag rubba de broddar som går att fälla in och ut. Istället köpte jag supervärstingbroddade skorna, men när de väl levererades kunde jag varken få in fötterna i skorna, eller avgöra om de var i rätt storlek, för det kan man inte när man saknar känsel i fötterna. Inte heller kunde jag få upp dragkedjorna. Först slängde jag skorna i väggen, sen lämnade jag tillbaka dem. Nu väntar jag på våren.

Under tiden promenerar jag på löpbandet på gymmet. Det är förfärligt enformigt, inte ens nån hund bredvid att prata med. Igår kom receptionisten ut i gymmet och bad mig avsluta min promenad. ”Det är nåt fel på löpbandet, det låter så högt och konstigt.” Hm. Jag: ”Är du säker på att det inte är jag som låter? Jag har svåra neuropatier och går med tunga steg.” Receptionisten: ”Ja, men tänk, så är det nog.”

Jag tränar idogt. Med tanke på trappstegen jag just brottats med blir jag likväl inte starkare, men jag får för mig att träning är nödvändigt för att inte falla ihop totalt. Fysiskt och mentalt. Jag väntar på endorfinruset men kickarna uteblir alltsomoftast; februari är inte kickarnas månad, men ibland händer det. En dag följde jag med väninnan till hennes gym; längre ifrån mitt rehabgym, med en medelålder runt sjuttiofem, kan man inte komma. Med Åsa fick jag för första gången uppleva hur det är att bli peppad på riktigt. Hon lät mig inte ge upp. Det var bland det finaste någon gjort för mig. De fysioterapeuter jag annars träffar behandlar mig dessvärre som om jag vore gjord av porslin. Som om en person med cancer kan ramla död ner närsomhelst. Som om tumörer i skelettet gör att man kan gå av på mitten. Som om man aldrig får ställa krav på en person med cancer. När jag på coola västerortsgymmet tar i ända från tårna och till slut lyckas koordinera mina skakiga ben i en crossfitmaskin under ynka trettio sekunder gråter jag av frustration, lycka och utmattning. Allt på samma gång. Det här är inte Någon Annan. Det är jag. En dag ska jag bestiga berg igen.

Och dansa. Jag vill dansa. Jag säger alltid att så länge jag kan gå hjälpligt vill jag inte avbryta min nuvarande cellgiftsbehandling. Trots att den kontinuerligt bryter ner mitt nervsystem. För den är min enda trygghet. Men tänk om någon sa (t ex en fredagkväll): ”Om du prövar en annan behandling kommer du att kunna dansa igen.” Då vete fan.

Att dansa skulle vara som att rymma. På fredagskvällen nästanrymmer jag hemmavid. Jag är ensam hemma och gör mig fin för ingen. Tänder så många ljus jag kan. De är för Elin. Sen dricker jag vin och spelar musik så högt det går. Nästandansar och gråter. Gråter och nästandansar. Jag måste hålla i mig för att inte ramla. Det beror inte på vinet även om jag druckit en del. Ett skönt sätt att rymma. Enkelt och underbart oansvarigt. Men olikt mig. ”Har du cancer?” skulle jag fråga den som hade mage att ifrågasätta mig. Men jag är ensam och ingen ifrågasätter. Jag vill mer. Bry mig mindre. Dansa mer. Vänta mindre. Skratta mer. Gråta mer också. Leva mer. Leva längre. Sen kommer Fredrik hem och ber mig att sänka volymen.

Kvar från den kvällen finns några obegripliga meningar. Jag tror att de bland annat handlar om vilken musik som ska spelas på min begravning: ”I vissalgen är man alltid ensam… (…) ingen förstodmn musik… (…) I ngrn är där. Vilken musik ska mansoela på si -min jegacnibg?” Jag har inget minne av att ha skrivit detta, men det känns ledsamt.

Sen eftermiddag på caféet. Sorlet har lagt sig. Sol genom vinterdammiga fönster. Har inte ljuset blivit lite annorlunda ändå? Lite vårlikt till och med.

Snön på gatorna är borta. Kommer jag att gå ut och promenera eller fortsätta kura ihop mig i soffan? Tänk om det är så att jag använder cancern för att slippa ta ansvar för mig och mitt liv. När jag egentligen borde ta mer ansvar. Vi som lever med cancer får lov att ta oss vissa rättigheter, skriver Deborah James i boken F*** You Cancer. Vi får till exempel:

• Gråta ohämmat

• Skylla allt irrationellt beteende på vår cancer

• Tycka livet är orättvist

• Lyrisk upprepa hur livet blivit underbart nu när vi förstått att uppskatta det

• Vara oförsiktiga med utgifter (t ex snygga saker och resor)

Enligt Deborah är jag följaktligen ganska normal, mina beteenden fullständigt relevanta. Möjligtvis skulle jag vilja lägga till en punkt om rymning. Något i stil med att vi får:

• Rymma då och då i fysisk och mental bemärkelse utan att ifrågasättas.

Men det kanske faller under irrationellt beteende.

Lev väl! Dansa! Bestig berg!

/Kajsa

Mio och jag. Forever.

Jag gör mig fin för ingen och nästandansar

Det känns som årets första sol
Annonser

2 reaktioner på ”Den medelålders cancersjuka kvinnan som klev ut genom dörren och försvann

  1. Vilken bra ide att rymma lite lagom långt bort, tror jag ska testa det, jobbigt att du känner dig så orörlig, tacksam att fortfarande kunna stuffa lite, även om det blir lite stelt ibland! Men skål för livet under tiden 💃 vi får göra så gott vi kan för att upprätthålla det som ibland sitter långt in, kram 💕

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s