Till minne av en vän, Elin Breyer Hedberg 1976 – 2019

Jag behöver skriva. Men när sorgen är stor känns orden små. Löjligt små. Exakta och futtiga. Pretentiösa, sentimentala och alldeles för upprätta. Bokstav efter bokstav står stadigt upprätt, prydliga ord till synes opåverkade av mina känslor som ligger huller om buller, omkullkastade och hopplöst tilltrasslade.

Det här är till dig Elin. Till minne av dig borde jag väl skriva eftersom du är död och därför inte kommer att kunna läsa det jag skriver. Jag har skrivit till dig nästan varje dag under en lång tid och idag, den första dagen som du är död, en dag präglad av sorg och existensiell ångest, saknar jag den lilla rutinen. Enligt Stefan, din älskade, älskande make som du nu ofrivilligt skilts ifrån, har du mest sovit eller legat i dvala den sista tiden. Jag skrev till dig ändå. Mest av själviska själ, antar jag. Det sägs att själva döendet är en fridfull och naturlig process. Åtminstone för den döende. Jag finner nån slags tröst i det. Det jag däremot inte står ut med är tanken på den sjukes insikt om, och väntan på en förestående död, avskeden och den fullkomliga slutgiltigheten som döden innebär.

Elin visste att hon skulle dö snart. Hur lever man med det? Det gör ont att tänka på. Likväl fortsatte hon att skratta, och förmådde glädjas. Vänlig, ödmjuk, rolig och omtänksam. Människan är en förunderlig varelse. Gång på gång, trots att vi inte tror oss om det, flyttar vi gränserna för det vi klarar av, och så anpassar vi oss till det nya, om än till synes outhärdliga. Och omgivningen förundras. För Elin och Elins familj tänjdes gränsen till det allra yttersta. Jag kommer alltid att bära med mig deras oändliga styrka och mod. Stefan, Ida och Carl, jag har sagt det förut, ni är i mina tankar och ni är inte ensamma.

Två saker känner jag särskilt starkt för när det handlar om cancer och död. Det handlar om språkbruket vid cancersjukdom och hur vi (inte) hanterar och (inte) pratar om döden.

Elin förlorade inte någon jävla kamp mot cancern. Elin var svårt sjuk, cancer är oförutsägbar, hon fick den bästa vården, likväl dog hon. Det finns ingen rättvisa, mening, vinnare eller förlorare. Att leva med cancer är jävligt svårt, plågsamt, ledsamt, you name it. Men genom att benämna det som kamp eller strid som man vinner eller förlorar får man känslan av att det handlar om en prestation, något man är bra eller dålig på. Särskilt duktig är man om man förblir positiv. Vem har inte läst eller hört om hur hens positiva inställning gjorde att hen vann kampen? Vilken jävla bullshit, och vilken kränkning mot dem som saknar hopp och utsikter. Med kampresonemanget skulle Elin vara sämre än jag på att hantera cancer. Vilken förbannad lögn! Detta vanligt förekommande språkbruk får mig att vilja slå sönder något.

Vidare, i min värld är Elin död. Hon har inte gått bort för hon kommer inte tillbaka. Om någon tror att hon är någon annanstans kan jag bara gratulera. Det vore fint att ha en tro. Men tillbaka kommer hon inte.

Vi är så rädda och ovana vid döden att vi inte ens klarar av att benämna den. Om vi alla, jag själv inräknad, vågade prata mer om döden och den sorg den ger upphov till tror jag att vi skulle vara bättre förberedda och inte minst bli bättre på att stödja dem som stirrar döden i vitögat. En klok person jämförde hur mycket vi alla vet om, pratar om, och fokuserar på födelsen, med vår kunskap om och relation till döendet och döden. Ett intressant tankeexperiment.

Jag började lära känna Elin där jag sitter just nu. Jag kan långt ifrån göra anspråk på att ha känt henne väl, såsom familjen, barndomsvännerna, grannarna och arbetskamraterna gjorde. Jag kände henne för att vi levde med samma sjukdom. Min och Elins vänskap är en av de saker jag faktiskt tackar min cancer för. En gemensam vän introducerade oss för varandra och under vår första blinddejt promenerade vi med våra hundar och fikade här på underbara Viggbyholms Stationscafe. Det visade sig att vi träffade samma doktorer, hade samma hemsjukvård och tidvis samma behandling (som fungerade på mig, men inte på Elin). Vid det bord jag sitter nu blev vi sittande i timmar. Många timmar. Jag tror att vi bägge två var omedvetna om det behov vi hade att prata om livet med någon vars liv liknade vårt. Ingen av oss var aktiva i patientföreningar eller hade varit på någon rehabilitering för cancerpatienter. Bägge var vi tveksamma inför såna sammanhang. Vi ville inte känna oss sjukare än vi redan var, vilket vi anade kunde hända i mötet med kvinnor med den dystra diagnosen spridd bröstcancer, och vi tvekade inför en gemensamhet med bara cancer som grund. Kalla oss aviga och fördomsfulla men ’bröstsystrar’ var inte vår grej. Men här, med Roslagsbanan rasslande förbi utanför och tre hundar vid våra fötter, fann vi varandra. Jag vill påstå (och de döda kan inte protestera) att vi kunde ha mötts var som helst, hur friska som helst, och ändå blivit vänner. Jag träffade helt enkelt en kul och varm tjej som, liksom jag, bara råkade ha cancer. När jag nu inte pratat med Elin på länge, med undantag för min dagliga envägskommunikation, inser jag hur viktig hon snabbt blev för mig. Jag kände mig både peppad och lättad när vi träffats. Det var som känslomässig peeling med efterföljande återfuktning. Vi skrattade och grät, ofta fanns ingen gräns däremellan. Rent praktiskt frågar jag mig förstås nu vem som ska dela mitt gnäll om okänsliga doktorer, okontaktbara kontaktsköterskor och förlamande trötthet? Vem förstår lika bra som du Elin hur det är att vara cancersjuk mamma och hustru? Med vem ska jag garva åt alla fysiska oförmågor eller i bittra stunder dela avundsjuka över hur de andra, de friska, tillåter sig älta sina trivialiteter. Och vem annan tycker att hundar är (nästan) lika intressanta som människor?

Elins och min vänskap utgick redan från början från det som är viktigast. Livet och döden (och hundar såklart). Sjukdom och livet i skuggan av döden var vår verklighet. Det var ovanligt, märkligt men fint, och väldigt innerligt. Vi behövde aldrig stämma av det där vanliga; hur är det på jobbet, med barnen, semestern. Vi dök huvudstupa ner i väsentligheterna och åtminstone i mina ögon gjorde det vår vänskap unik. Nu, utan Elin, med sorgen över Elin, bär jag på ett gapande hål med vassa kanter. Hur kan ett hål våga så tungt? Någon klok person sa att tomrummet vi bär på när en person dör aldrig kan fyllas. Istället, i den mån vi orkar, bör vi försöka fylla våra liv med innehåll och på så sätt minska tomrummets relativa omfattning. När vi vågar leva vidare och fyller våra liv med meningsfullt innehåll kommer tomrummet att upplevas mer uthärdligt. Den som lever får se, tänker jag.

Jag vill inte att det här ska handla om mig. Mitt huvud är fortfarande fullt av bilder på Elin. Jag kan fortfarande höra hennes skratt. Jag gråter över hennes barns förlust och över hennes mattelösa hundar. Än så länge överskuggar sorgen skulden. Och skräcken. Jag värjer mig särskilt mot skulden. Men den ruvar i mörkret och bidar sin tid. Varför Elin? Varför inte jag? Får jag verkligen ligga på kvällen omslingrad av mina döttrars flickkroppar och skratta åt en fånig teveserie? Med vilken rätt får jag boka en delad frisörtid med min son, diskutera en film med min man? Vakna på morgonen och planera min dag? Borde det inte vara min tur snart? Eller otur, snarare. Detta förbannade livslotteri. Varför lever jag egentligen fortfarande? Och vad krävs av mig för att rättfärdiga min osannolika tur. Från alla håll rasar tänkbara scenarier över mig. Alla fullt rimliga utifrån min situation. Jag kan inte låta bli att gå in på de fora som samlar min patientgrupp. Jag letar efter solskenshistorier men fastnar i avgrunden. Man kan tro att såna som jag är beredda på dåliga nyheter, men den lyckokänsla som låtsad aningslöshet skänker är oemotståndlig. Kanske inte falsk men i alla händelser tillfällig. Tremånaderslycka. Sen pang bom. Jag läser om plötslig spridning till lever, lunga eller hjärna. Att inte hjärtat brister innan det slutar slå förundrar mig. Det kommer inte att synas utanpå, kanske inte ens kännas, men jag vet ju att det kommer att hända mig med, och ett tu tre kommer dagarna på allvar att vara räknade. Och ingen kämpe i världen har en chans.

Sorg är priset vi betalar för kärlek, skriver Stefan, Elins man, i sin sista hälsning till Elin. Så vackert formulerat och så sant. Precis som död är priset för liv.

Vi kämpar allihop. Alla bär vi på något, en sorg, en utmaning, rädslor, en förlust som kanske är för tung att bära. Vi gör så gott vi kan och vissa saker rår vi inte på. Vi måste bara passa på att fylla våra liv med mening och kärlek så länge vi kan.

Lev väl!

Kajsa

Elin Breyer Hedberg, 1976-2019

Elin bjöd i samband med sin sista födelsedag in mig till fira livet tillsammans med hennes andra vänner. Ännu en behandling hade misslyckats och Elin var trött men långt ifrån modlös och utan hopp. Det var fint att se henne stråla, omgiven av sina närmaste från alla olika tider och sammanhang. Jag var så tacksam över att få räknas till den skaran. Inför denna födelsedag gjorde jag (som den låtlistgeek jag är) en Spotifylista till Elin. Den var tänkt som såväl fröjd för örat som för pepp och lite depp. Den är naturligtvis inte en hälsning från, utan till Elin. Likväl går den varm i mina lurar. https://open.spotify.com/user/kagar/playlist/2E74ai1LLS2dY2wV30OC2U?si=LDQf4ZMERWecayyXzGgVSA

Till det vill jag lägga till https://open.spotify.com/track/0H4v7LA7Yvw6uRe4BbeOsp?si=ffqCZoLETZSmxumRSbY3EQ Den må vara lite svulstig och pretentiös men mig tröstar den.

Missa inte podden You me and the big C som förgyllt mina bilturer och vakna nätter de senaste veckorna. Det är klokt, roligt och alldeles hjärtskärande. Det är inte alltid såsom jag hade velat formulera det, men nästintill. Framför allt är det så vansinnigt angeläget och modigt.

Slutligen, en text från min idol Lhasa de Sela, vars röst tystnade 2010 när hon dog vid 37 års ålder av just bröstcancer.

Bells

Bells are ringing
All through the drowned town
In the empty streets
And a hundred miles around

Bells are ringing
Birds are flying upside down
My heart has been lost for too long

Bells are ringing
Ships will be leaving
This was my home
Nothing’s moving, nothing is breathing

Bells are ringing
Ringing me from sleep
My sleep was not restful
But my dreaming was deep

Bells are ringing
And we both know
There’s nothing left to do
But walk out there and go

You could lean your head down
And rest it on my knee
You could tell me a story
That does not end this way

Bells are ringing
And we both know
There’s nothing left to do
But walk out there and go

Bells are ringing

Annonser

13 reaktioner på ”Till minne av en vän, Elin Breyer Hedberg 1976 – 2019

    1. Hej Malin, och tack!
      Det är outhärdligt sorgligt och ändå går ju, konstigt nog, livet vidare. Jag tänker att det blir extra outhärdligt eftersom vi är så vana att kunna förstå, rättfärdiga och/eller rätta till det som är fel, orättvist eller bara skaver. När en kär person dör så här, en ung mamma som Elin, så är vi helt handfallna; vi har inga svar och inga lösningar. Vi måste istället hitta ett sätt att leva med sorgen.

      Gilla

  1. Tack, Kajsa, för att vi får ta del av ditt avsked till Elin. Jag blir starkt berörd. Under några år fick jag också uppleva en sådan vänskap. Birgitta och jag träffades när vi nyss fått våra cancerdiagnoser och under några timmar låg bredvid varandra i ett litet rum där vi genomgick en njurfunktionsanalys. (Analysen gjordes för att se hur mycket cytostatika njurarna tålde. Vi behövde båda så starka doser som möjligt, för att ha en chans att överleva). Vi kom att tala om allt tänkbart, djupt och lågt, smått och stort, under dessa timmar. Vi hade roligt och skrattade mycket. Labassistenten som skötte processen, frågade om hon fick vara med i samtalet, hon tyckte att det var så spännande. Vi kom varandra nära. Vi talade bl a om vad vi var rädda för. Birgitta hade alltid haft ett fantastiskt hår, tjockt kastanjebrunt, som räckt ner till midjan. Efter första behandlingen hade hon bett sin dotter att klippa det kort. Hon visste att hon skulle tappa håret och stod inte ut med tanken att det skulle lossna som långa lockar. Hon var mycket rädd för hur hon skulle klara att se de första lossnade testarna ligga på kudden. När våra analystimmar var klara, och vi reste oss från sängarna, låg flera stora hårtussar på Birgittas kudde. Vi grät tyst tillsammans i en tät omfamning. Sedan skildes vi åt utan att bestämma att vi skulle ses eller hålla kontakten. Vi orkade inte besluta något. Vi sa: Om det är meningen att vi ska ses, så blir det så. Och åtta månader senare senare, efter den tuffa behandlingen, hamnade vi i samma rehabgrupp. När vi möttes, skrek vi högt varandras namn och föll varandra om halsen. Sedan höll vi tät kontakt ända tills Birgitta dog. Hon var det snällaste, finaste jag vet, och jag är så glad att jag fick vara henne nära ett tag. Minnena av våra stunder lyser som röda rosor.

    Gilla

  2. Så otroligt väl du formulerar känslor och tankar som dyker upp.
    Förlorade också nyligen en vän med BC- diagnos som jag lärt känna under min sjukdomsresa.

    Massor av varma hälsningar till dig!

    Gillad av 1 person

    1. Tack. Vi är många som bär på liknande historier, och hur länge vi än lever tror jag aldrig vi kommer att vänja oss vid att möta död och hantera förlust. Ta hand om dig.

      Gilla

    1. Det har vi inte. Utelämnade åt slumpen kan vi bara försöka leva och uppleva så gott vi kan. Skapa mening och vårda våra relationer eller vad som får oss att må lite bättre. Någon klok (med cancer) sa: vi kan inte påverka hur det går men hur vi mår. Och till en gräns tror jag det stämmer. Därmed inte sagt att positivism ska vara en religion. Tvärtom tror jag att vi sörjer för lite över våra förlorade förmågor och kroppsdelar, vår aningslöshet.
      Ta hand om dig. /Kajsa

      Gilla

  3. Du skriver rakt in i hjärtat. Jag förlorade min bästa vän i cancer, samtidigt som jag var sjuk i bc. En jobbig tid. Tänker på henne varje dag. Tack för att du delar med dig, tack för bra musik och bloggförslag.
    Jag hoppas att du återfår kraft och glädje längre fram. Vila nu. Varm kram Annika.

    Gillad av 1 person

  4. Känner igen så mycket i din text, flera av mina vänner har dött de senaste åren och det dåliga samvetet gnager, varför har jag turen på min sida, varför funkar en behandling på mig och inte på den andra…hoppas du kan hitta en ny person att dela stort o smått med. Det är idag det viktigaste för mig, att dela saker med någon som fattar! Så sorgligt med din vän!

    Gillad av 1 person

    1. Tack. Ja, det där delandet är något särskilt, så det hoppas jag väl med. Samtidigt, just nu känns det som att jag inte skulle stå ut med risken att förlora ännu en vän. Men som jag skrev. Vi tror inte om oss att klara det vi måste klara. Men det gör vi. För vi måste ju.
      Ta hand om dig.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s