14.52. Eataly. Rom. Livet är förbannat slumpmässigt. Orättvist så ini helvete. Underbart ovisst om du frågar mig. Eller frågade mig. Jag är utmattad av all ovisshet; orättvisan får mig koka. Slumpen kan dra nåt gammalt över sig. Vem sjöng inte som barn om stackarn som slank än hit, än dit och sen ner i diket? Vem fattade hur sant det var? Inte jag, tack och lov. Livet är en jävla bergochdalbana. Bitvis är utsikten vidunderlig. Vi tjuter av skratt och det pirrar av upphetsing. Sen mörker. Kanske fritt fall till och med. Håll i dig för fan! Underbart är ibland smärtsamt kort. Enjoy the ride! Och säkerhetsbälte? Forget it.
God mat. Bästa buffelmozzarellan dränkt i den jungfruligaste av oljor. Söta tomater, kyssta av sydeuropeiskt solsken. Och vin. Runt mig strosar vackra människor. De väljer mellan den ena mer biodynamiska pastan och den andra. Mellan Nebbiolo och Brunello, Trebbiano och Falanghina. Min vän sedan 20 år har åkt till käkkirugikliniken. Har han tur idag slipper han välja mellan livsuppehållande medicin och tänder. En annan vän väljer mellan att använda rullstol och inte gå ut. En tredje kommer att förlora sin tarm, en fjärde står inför ett jämt race mellan ett normalt liv och ett som kroniskt sjuk. Och så vidare. Hej cancer. Förr eller senare inkräktar du på våra liv. Tar dem. Terroriserar oss. Underminerar vår existens. Våra egna celler vänder sig emot oss. Oklart varför.
Under mina år med cancer har jag medvetet undvikit sammanhang som utgått från min sjukdom och ändå. Cancer är idag närmare än någonsin. Cancer står mig upp i halsen. Cancer är ett vidrigt monster som sprider skräck och sorg. Här är jag. Veteran. Kroniker förvisso men än så länge överlevare. Mitt monster är än så länge tjudrat. Jag borde känna tacksamhet. Just nu är det svårt. Mest förvåning. Jaha. Pilen har inte stannat på mig än. Draken sover i mig. I andra mumsar hen sakta upp livsgnistan inifrån. Kväver orken. Ilska blir till jämnmod, sorg till utmattning. Bredvid står vi med tomma händer.
Den senaste tiden har givit mig större förståelse för vad mina nära och kära går och gått igenom. Tack alla ni som stått vid min sida, och inte sprungit och gömt er. Tack tack tack för allt ni gjort och fortsätter att oförtrutet göra, allt ni givit och fortsätter att ge. Jag förstår bättre nu vad det kostar, vilken sorg det åsamkat. Jag ofrivilligt åsamkat. Och hur frestande det är att springa och gömma sig. Hur överjävligt det är att erbjuda ingenting. Kiss and make it better. Bullshit. Kiss and show you care.
Lev väl. Lev tillsammans. Lev så länge du kan och var tacksam om det ligger för dig.
//Kajsa
Och så det självklara: I ❤️ Rom. I ❤️❤️❤️❤️❤️ mina vänner
Garpe och hennes värld 
Så bra Du skriver Kajsa!
GillaGillad av 1 person
Tack, så glad jag blir att du läser! Kram Kajsa
GillaGilla
Du skriver rakt in i hjärtat,ja den förbannade cancern. Överallt, hur blev det så? Unga och gamla. Själv har jag varit frisk i fyra år nu. Ber till högre makter om att så förbli. Begravt bästa vännen och nu har en annan vän en begränsad tid…
Njut av livet och av den kommande julen.
Varm kram Annika
GillaGillad av 1 person
Tack. Kram till dig Annika
GillaGilla
Tyvärr förstår jag precis vad du menar. En nära vän dog för två år sedan. En annan nära vän dog för några veckor sedan. Jag kämpar med att formulera minnesord till tidningen, jag har lovat hennes man. Min allra närmaste vän har det riktigt tufft, jag är glad för varje vecka hon finns kvar. Det är mig en tröst att både du och hon är så bra på att leva meningsfullt och roligt!
GillaGilla
Tack Ylva. Och styrkekramar
GillaGilla