Skallig igen? Oj då, det var visst lite glapp i maskinen.

Tillbaka hemma. Hej igen Sverige! Hej igen älskade familj. Hej igen Nya Karolinska och hej igen jävla cirkus till cellgiftsbehandling på ett dåligt skämt till sjukhus.

Jag kommer in tidigt för att ta prover. Eller rättare sagt vi kommer in tidigt och cirkulerar 18 varv runt sjukhusområdet och i det patetiskt underdimensionerade garaget utan att hitta parkering. Vi ger upp och jag går in och får mina prover tagna medan Fredrik cirkulerar vidare.

Jag försöker ringa avdelningen via Nya Karolinskas växel och efter en kvart har jag blivit kopplad till fyra olika avdelningar. Ingen är den rätta. Ingen av dem har något med cytostatikabehandling eller bröstcancer att göra. Växeltelefonisten är ogenerat svarslös. Nä nån sån avdelning har jag inte hört talas om, har nog inget nummer. Till slut får hemsjukvården, ASIH, styra upp. Som vanligt.

En stund innan själva behandlingen ska startas, ringer en rar ung sjuksköterska från Karlstad från avdelningen och meddelar att cytostatikan (medicinerna) är försenade från apotekslabbet. Igen. Sist fick vi vänta flera timmar. Fredrik och jag äter lunch och återkommer enligt instruktion klockan två. Även denna gång lämnar jag Fredrik cirkulerandes då ingen parkering står att finna. Ännu ingen cytostatika. Oklart när den kommer.

Vi tar en promenad på Solna kyrkogård med Mio, som vi tack och lov tagit med oss. Efter en timme ringer de från avdelningen. Parkering? Självklart inte. Men nu finns mina cellgifter på avdelningen så jag tar plats. Då uppdagas att maskinen, som kyler ismössan, som förhindrar mitt hår att falla av, vilket ju är fint när man är ordinerad livstids cellgiftsbehandling, inte fungerar som den ska. Den värmländska sjuksköterskan är förbryllad och kallar på hjälp. Minst fem olika sjuksköterskor försöker lösa problemet. Tiden går. En timme, två… Mössan blir lite kall, men är det tillräckligt? Det letas andra maskiner, rings support. Experter tillkallas. Det trycks på knappar, fylls på vätskor och vrids och vänds på slangar. Maskinen förbannas. Själv försöker jag lätta upp stämningen genom att skämta. Vara tålmodig och vänlig. Jag tar ansvar. Jag vill ju inte göra det jobbigt för de snälla sköterskorna som ju försöker lösa situationen. Sköterskan som har hand om min behandling idag, är ung och nyutexaminerad. Jag hjäper henne på traven, tar mer ansvar, visar medkänsla. Vilken otur. Minsann. Nä, men det går nog bra. Det viktigaste är ju att jag får mina cellgifter. Jag är ju en välfungerande kroniker och förväntas nog vara väldigt tacksam. Jag frågar min gamla sjuksköterska som dyker upp hur hennes barn mår. Skäms för att jag glömt deras namn. Karlstadsköterskan känner för sjuttonde gången på mössan. Jamen kanske är den lite kallare nu? Det är den inte alls, men jag uppskattar att hon försöker. Äsch jag har så dyr frisör så det är kanske lika bra att jag tappar håret. Haha. Jag känner mig som en idiot. Till slut fastnar skämten och de glättiga kommentarerna i halsen och jag vill bara gråta. Det är ju mitt hår som riskerar gå förlorat. Jag vill verkligen inte bli skallig igen på grund av ett glapp i en jävla maskin. Var gör de när det är glapp i en respirator, undrar jag. Vad anses tillräckligt viktigt för att det ska funnas en backup-plan? Inte mitt hår uppenbarligen. Tänk om man gick till frissan, och så var hårtorken trasig och allt hår föll av. Och så sa man tack tack och gick därifrån.

Klockan är fem och jag har varit på sjukhuset (eller cirkulerat runt det) sen elva, väntat på behandling sen ett. Någonstans, långt härifrån sitter Fredrik i bilen och håller Mio sällskap.

Till slut måste behandlingen sättas igång. Vad annars? Klockan sex stänger avdelningen. Vi får hålla tummarna för att håret klarar sig, säger sjuksköterskan. Hon låter tvunget käck. Vad ska hon säga?

Jag hör mig själv när jag lämnar avdelningen, kvittrandes: tack tack, tack för idag, tack, ha det så jättebra.

Förbannade artighet. Jag ser framför mig hur jag kommer att be ursäkt för att jag dör. Sålunda, bättre att hålla sig vid liv så besparar jag min omgivning åtminstone det besväret.

Lev väl, och be inte om ursäkt för det!

/ Kajsa

Annonser

En reaktion på ”Skallig igen? Oj då, det var visst lite glapp i maskinen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s