Ibland vill jag bara vara full och tala med katter. Kanske yla lite, men framför allt inte vara tapper.

Café Utopia kl 18.11. Eftersom solen går ner om 56 minuter börjar stället fyllas upp. Ändå är här förvånansvärt stilla. Vid några bord pågår lågmälda samtal. Andra betraktar ordlöst den spektakulära utsikten. Havet, ikväll stilla, kluvet av en guldfärgad solstrimma och flankerat av . dramatiskt branta berg och klippor, i kvällsdiset till synes svävande på havsytan. Många fotograferar. Om och om igen. Jag med. Det hörs ingen musik. Det är som om den mest uråldriga av föreställningar, på väg att spelas upp inför oss, ikväll liksom alla kvällar, inte kräver något soundtrack.

Äntligen är jag här, tänker jag. Det tog mig tre resor och sammanlagt 30 dagar. Jag tänker på när Massimo och jag kikade in här för första gången för ett år sedan. Jag önskar med ens att han vore här med mig, men han vågar inte resa just nu, säger han. Att jag inte såg, då för ett år sedan, hur hans vacklande hälsa handlade om mer än stress.

En segelbåt korsar långsamt solstrimman. Under dagen har vinden mojnat och båten har alla segel uppe.

Bakom mig har en handfull unga engelsmän i ledigt burna utanpåskjortor slagit sig ner. Skjortorna är i pastellfärgat linne eller blommiga, de bara fötterna nedstuckna i seglarskor. De unga männen är solbrända och självsäkra, deras engelska klingar vackert, som tagen ur Waughs Förlorade värld.

Jag läppjar på min margarita. Den smakar tyvärr mer unken is än tequila men det gör inte så mycket. Den känns fint och flärdfullt bara att ha drinkglaset framför mig. Dessutom har jag redan blivit lite behagligt rusig av ölen till lunchen.

Även trasiga kroppar behöver flärd, tänker jag. Men gångstavarna som hjälpte mig hit har jag lagt under bordet. Trasiga kroppar som försöker, förutsätts innehålla tappra själar, och den här hösten försöker jag mer än någonsin. Ändå blir jag inte starkare, eller är tapprare än tidigare. Jag bara är.

Jag gråter ibland när jag yogar. Jag tror inte att någon ser. Jag vill inte att någon ska se. Missförstå inte. Jag är så glad att jag försöker, så tacksam för det jag faktiskt klarar av och så stolt över att jag inte ger upp fastän jag alltid är den udda i gruppen, som inte kan göra riktigt som de andra. I studion i Täby är jag den som alltid får en egen, mycket vänlig, instruktion från Svetlana, vår lärare. Svetlana är en snygg ryska i fyrtioårsåldern, till synes utan ben i kroppen. Kanske har hon dansat. Hon är mild och vänlig. Icke desto mindre, när hon under yogaklassen korrigerar och instruerar är det svårt att inte drabbas av hennes ryska brytning. Jag lyder så gott min kropp klarar det; det hon säger är uppenbart inte menat som förslag. Det är bara det att ibland går det bara inte. Svag som jag är, och med näst intill icke fungerande lår- och höftböjarmuskler kan jag ofta inte spänna eller lyfta som Svetlana vill. Eller som Eva, min yogalärare här på Milos vill. Att vrida en lårmuskel som inte svarar på det kommando jag ihärdigt skickar ut eller flytta tår som saknar såväl känsel som muskulatur är faktiskt omöjligt. Jag döljer inte mina problem, tvärtom försöker jag förklara. Visst älskar jag att bli utmanad, och när Svetlana utmanar mig älskar jag henne just för att hon inte daltar. Ändå gråter jag. Precis som när benen skakar okontrollerat i en stående position som Eva håller längre än vad mina ben klarar. Alla kan förstå att om man inte har tränat, kan man inte ta hundra kilo i bänkpress eller springa milen på en trekvart, eller ens på en timme. Men få kan på riktigt förstå hur det är att inte kunna lyfta sitt ben, eller flytta sina fötter. Svetlana säger att jag snart kommer att bli starkare. Det är svårt för alla i början. Hon har fel. Jag blir inte starkare. Samtidigt tänker jag ursinnigt på hur jag gjorde handvolter på en strand i Indonesien, hur jag spöade båda mina döttrar i handstående och hur jag genomförde ett triathlon, allt för bara fem år sedan. Kom igen Kajsa, spänn benet uppmuntrar Svetlana och väntar på att se mitt knä lyftas. Inget händer. När hon ger upp och går vidare bränner tårarna. Tacksamheten ett mine blott. Varför försöker jag ens? En del av mig vill rulla ihop mig till en boll och yla ut min frustration och sorg. Men just det kommer jag aldrig att göra för jag vet vad jag skulle få höra: Jamen du är ju en sån kämpe. Tänk att du orkar. Fyra och ett halvt år av cellgifter, det är ju otroligt. Och det är inte vad jag vill höra. Inte just då i alla fall. Ibland vill jag, som alla, bara bli bekräftad i mitt fucking elände. Jag vill få höra att det faktisk är synd om mig. Att det är för jävligt. I alla fall just där och då.

Just här fälls inga tårar. Våra yogasession är invaderad av kelsjuka katter.

Bredvid mig lär två amerikanske tjejer känna varandra. De smuttar sitt vin, jämför solnedgångar och platser de besökt på Milos. Den ena har ett brett leende och krulligt hår och hennes röst påminner om Danikas. Alla vänner är så långt borta. Och så upptagna. Eller nåde och. Samtidigt, att vara ensam, och uppleva extraordinära stunder, som denna, ger mig en behaglig (och trygg) möjlighet att dyka ner i vemod. Det funkar ungefär som att se en sorglig film och är på något vis befriande.

Jag utbringar en tyst skål för alla jag älskar i min blaskiga drink. Solen har försvunnit ner i havet med ett ohörbart fräsande. Den svala luften har tagit över. Drinken är för isignär solen inte längre värmer. Jag kan nuförtiden bara bli berusad när solen skiner. Jag vågar inte dricka vin för den ständiga huvudvärkens skull och öl smakar bara gott när solen steker. Då smakar den i och för sig väldigt gott. Jag erkänner villigt att jag älskar att känna mig lite berusad (och läser mina barn just detta, underbara ungar var snälla och hoppa ett stycke framåt). Efter flera alltför nyktra år (om man nu kallar ett konstant opiumrus för nyktert), svåra år dessutom, älskar jag nämligen att tappa kontrollen sådär lite lagom och njuta av hur alla känslor blir lite starkare och angelägnare. l övrigt händer inte så mycket. Vinglig är jag redan ändå och nuförtiden gör jag inte dummare saker än anförtro mig till grekiska vildkatter och tappa mina hörsnäckor i bläckfisksås, vilket bådadera kunde beskådas i byn Plaka just i eftermiddags.

Så, killen här var betydligt mer intresserad av min friterade feta än av mina känslor

Horisonten är disig. Havets yta övergår omärkligt i himmel och det är omöjligt att beskriva de subtila färgnyanserna. Tänk att det tog mig tre besök till ön för att se den puckelhalsade sköldpaddan, som utgörs av de på håll mjukt rundade klipporna, ständigt vakande över den östra sidan av vikens inlopp.

Jag tänker på andra hav. Magiska havsminnen som etsat sig fast. Ombord Mike Balls dykbåt i Coral Seas 1996, på översta soldäcket, bara fötter på den grå filtmattan, endast jag och inget land i sikte. Vad gjorde det att jag var tvungen att skala och hacka tonvis med grönsaker för att få stjäla ett hastigt dyk då och då? En sömnlös natt 1994 ombord båten jag arbetade på i Galapagos. Jag sov innanför styrhytten och höll styrman sällskap när jag inte kunde sova. Havet var nattsvart när det plötsligt lystes upp av mareld framkallad av ett stim örnrockor som simmade strax framför båten; varje örnrocka utmejslad i guld. Jag minns också särskilt känslan av att stå till rors vid fyratiden på morgonen på Skagerack, på väg mot Klädesholmens hamn. Det var 1997, jag var iklädd överlevnadsdräkt som skydd mot nattkylan. Det blåste en del, och jag var den enda ombord som var vaken. Jag var hundraprocentigt fokuserad på min uppgift och älskade varje minut.

Jag har kommit hem och ligger under en oändlig stjärnhimmel. Planeten Mars befinner sig rakt framför mig, enligt stjärnkarteappen. Den lyser tydligt röd. Jag har vecklat ut en tältsäng och bäddat åt mig på takterrassen. Luften är fuktig och luktar hav. Det låter kluck kluck och swisch swisch ibland, när små vågor slår upp över stenarna. Utöver havets otaliga ljud hörs bara cikador.

En fladdermus irrar förbi. Vintergatan utgör en skir gardin på himlen. Den starkast lysande stjärnan jag kan se heter Vega. Om tre nätter sover jag hemma igen.

Och där precis nyss, som en starkt lysande streck på himlen; ett stjärnfall, och jag önskar mig ett rikt liv.

Lev väl!

/Kajsa

När solen går upp

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s