Vi lever en så löjligt kort tid på jorden: reflektioner från en tvåtusenårig läktarplats

Jag har drömt om att återigen sitta på den varma marmorn i den romerska teatern. Nu gör jag det. Jag vill bara sitta här och titta på havet, den djupa vik av Adriatiska havet som skiljer Milos östra del från dess västra. Havet är stilla. Här och var syns en vindil röra sig över ytan. I diset på andra sidan anar jag byn Embourios. Här i teatern är så tyst. Solen står lågt och färgar marmorn varmt gulvit.

Då och då kliver en ensam turist, eller ett par in på teatern. De tystnar, lite andaktsfulla, sätter sig en stund, mumlar lågmält på främmande språk.

Välvda murar, i etage, ramar in teatern. På dem står knotiga olivträd vakt. Aromatiska mastixbuskar sprider en välbekant doft. Landskapet är evigt. Jag funderar på vad jag ska göra med denna stund. Jag vill vara här och nu, ändå bevara och bära den med mig. När jag mådde som sämst och trodde att det skulle gå hastigt utför, tog jag bilder på allt vackert och tänkte att jag skulle ha dem när jag inte längre kunde gå ut, när jag kanske till och med skulle ligga döende på ett sjukhus. Idag känns de tankarna nästan löjliga, tack och lov. Jag har sedan länge slutat göra spotifylistor med tanke på att överleva i en deprimerande sjukhusmiljö. Jag tänker att det finns tid. Jag tänker att jag ska hinna så mycket och slå alla rekord. Jag försöker likväl vara förberedd, en realistisk optimist.

Ändå, jag vet förstås inte om jag kommer tillbaka till Milos, eller om jag orkar upp hit nästa gång. Idag krävdes det nästan superkrafter att nå hit. Fler än 200 höga trappsteg, och två grindar forcerade jag. Hur jag ska ta mig ner vet jag inte riktigt. Så här och nu kan bli här och väldigt länge.

Denna plats är liksom essensen av allt jag tycker är vackert. Havet, förstås. Tystnaden. Bergen med sina tusen färger. Murarna och olivträden. Men också den historiska närvaron, en känsla av sammanhang men också av obetydlighet. Där jag sitter satt åskådare för nästan 2000 år sedan. Vilka bekymrade de sig för? Vad gladde de sig åt? Jag hoppas att de fick skratta åt föreställningen de såg.

Att skratta är nästan det bästa som finns. Häromdagen lovade jag heligt och dyrt att jag under mitt fyrtionionde år ska skratta mycket mer. Vi hade precis kommit ut från Hovet där vi sett Trevor Noah, och mina kinder var ömma från alla skratt. Fredrik påpekade att jag skrattat väldigt högt men för en gångs skull tog jag inte åt mig. Det var väl det vi var där för, det var väl det vi betalat för – att få skratta så mycket och högt vi ville under ett par timmar? Vem vet, kanske förlängde jag till och med mitt liv där och då. Man kan skratta när man är glad men man kan också bli glad av att skratta. Jag vill kunna skratta ensam och få skratta med andra. Ofta. Jag vill skratta åt det som är frustrerande, irriterande och hopplöst. Jag vill framför allt skratta med dem jag älskar mest.

Vi lever en så löjligt kort tid på jorden. Hur länge förblev människorna som satt på teaterns marmorbänkar ihågkomna? Hur länger kommer jag att bli ihågkommen? Och för vad? Det är egentligen inte alls viktigt. Här och nu är oändligt mycket viktigare.

Lev väl, lev varje dag!

/Kajsa

Annonser

En reaktion på ”Vi lever en så löjligt kort tid på jorden: reflektioner från en tvåtusenårig läktarplats

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s