Jag har fått den bästa presenten: ännu ett år

Jag är på väg till ön Milos igen. Bara jag den här gången. Det är en gåva till mig själv på min födelsedag. Men det största gåvan har jag redan fått: ett år till.

Jag fyller alltså år. Fyrtioåtta. 48. Medelålders. Fyra gånger så gammal som Lola. Vad minns jag från när jag själv var 12? Jag hade en turkosrandig bikini och reste utomlands för första gången. Till Kreta. Jag samlade eremitkräftor och la på mammas rosa badlakan. Jag drack cocacola för första gången. Nu är jag fyra gånger så gammal. Och dubbelt så gammal som när jag som dödsföraktande tjugofyraåring hoppade på en fallfärdig lastbåt i Guayaquils hamn. Dubbelt så förståndig också kanske.

Som fyrtioåring ruskades jag om ända in i märgen. Cancer. Det var svårt att greppa. Jag minns hur vi tjejkompisar kiknade av skratt åt de första mammografihistorierna, på det fyrtioårskalas Fredrik i smyg riggat. Vänta bara, sa mina väninnor till mig, mellan målande beskrivningar av utplattade, fastklämda tuttar. När det blev min tur var jag uppmärksam på detaljerna, men aldrig nervös.

Ett bröst mindre och flera operationer senare var allt nästan som vanligt igen. Hade jag genomgått en livskris? Nä, faktisk inte. Det var så mycket på jobbet. Och det var ju aldrig någon riktig cancer. Mest ett estetiskt dilemma. Aningslösheten var rätt intakt. Med tiden började jag ändå ifrågasätta vad jag varit med och hur jag hanterat, eller snarare inte hanterat det. Jag kände behovet av att känna efter; dessvärre har efterkännandet aldrig varit min gren. Jag drog ned på takten under ett år. En gåva till mig och min familj. Uppenbarelserna lät dock vänta på sig och det visade sig odramatiskt att växla upp igen.

Kaboom! Det omöjliga hände. Saker och tillstånd är inte alltid vad de verkar. Särskilt inte cancer. Fyrtiotre år och obotlig cancer med ohanterlig smärta. Livet verkade vara över. Skulle jag ens bli fyrtiofyra? Det hade börjat med en märklig känsla av att ryggen blivit felmontetad på bäckenet. Jag befann mig på tjänsteresa i vackra Fortaleza, i norra Brasilien. Varje morgon anslöt jag mig till de stora skarorna morgonmotionärer och övade handstående på stranden. Den dagen då min hjärna formulerade tanken att något är riktigt fel i min rygg minns jag alltför väl. Det var internationella kvinnodagen och flight MH370 hade just försvunnit med en kollega och vän ombord. Jag grät på hotellrummet den kvällen, med ömmande ryggrad, och längtade hem.

Jag blev fyrtiofyra. Och fyrtiofem. Jag minns att jag tittade på den piggaste nittioåring jag kände, och den enda, och tänkte att jag som frisk faktiskt skulle kunna leva fyrtiofem år till. Antalet år och mängden livstid jag riskerade att förlora gav mig svindel. Jag drömde om att bli gammal och tänkte att jag aldrig någonsin skulle grämas över rynkor, klaga över hängröv eller förbanna gropar i låren. Jag föreställde mig hur varje ålderstecken skulle firas och framhävas.

Idag fyller jag fyrtioåtta. Livet traskar på. Ibland hasar jag mig fram dödstrött och ledbruten. Ibland galopperar jag, i alla fall mentalt, hög på livet. Inte olikt alla andra. Jag blir inte nittio, men jag vågar i alla fall hoppas på att bli fyrtionio. Jag vågar planera många månader framåt. Tre stabila år ger grund för trygghet. Det är inte aningslöshet, men en slags ro som får mig att andas lugnt och våga tänka framåt. Den är skör, det vet jag. Var tredje månad, när nya röntgenbilder granskas, kan den rubbas. Då sover jag inte. Just därför är min födelsedag en viktig symbol, en påminnelse om att isen än så länge håller, att linan är tillräckligt spänd. Jag har fått bli ett år äldre. Tillsammans med min familj och mina vänner har jag fått skapa underbara minnen under ännu ett helt års tid.

Detta kan låta märkligt men ibland saknar jag tiden då allt hade fallit samman. Samtidigt som jag balanserade på randen av en avgrund och trodde att det bara fanns ett möjligt utfall, så upplevde jag allt runt om mig så starkt, på ett sätt jag varken gjort förr eller senare. Det var vår, och varenda knopp, grässtrå, nyutsprunget löv hade så mycket färg och allt var så vackert. Det var som att se världen genom Instagrams Lo-Fi-filter. Och samtidigt som att leva helt utan filter. Allt fint mina vänner sa gick rätt in i hjärtat och stannade där. Resan mina vänner och jag gjorde tillsammans till Kullaberg är, trots alla starka mediciner jag tog, etsad i detalj i mitt minne. Jag hörde nyligen någon prata om stroboskopminnen. Jag tycker att det var en så bra beskrivning. När man upplever något starkt, chockerande, skrämmande, vad som helst som framkallar starka känslor, så är det som om hela scenen lyses upp (därav stroboskopet), och alla detaljer fastnar. Jag har såklart många stroboskopminnen, både fina och obehagliga. Helgen på Kullaberg nästan som ett enda långt stroboskopminne.

Nu ser jag Milos. Det är både disigt och smutsigt på flygplanets fönstergluggar, men nu framträder den nordöstra delen av ön. Pirret i mig tilltar. Vi flyger över turistbyn Pollonia, sedan förbi gruvorna. Det lilla planet kränger, nu ser jag klostret på toppen av Plaka, dit Patrik och Lisa sprang i somras. Ön är brun och gulbrun. Men havet är påträngande blått och husen vita. Piloten bromsar rejält, planet sänker sig hastigt ner över de torra fälten och strax tar vi mark på en ojämn landningsbana. Jag är här igen. Grattis på födelsedagen!

Lev väl, lev så inihelvete!

/Kajsa

Framme! 😃
Annonser

7 reaktioner på ”Jag har fått den bästa presenten: ännu ett år

  1. Kajsa, grattis på födelsedagen, och för ett år till. Din livsglädje har altid imponerat mig – dvs från första mötet i Belize/ på väg till Belize. Din livsglädje och omsorgen och kompanjonskap du har med livet nu är rörande på så många olika sätt. Tack för att du delar, att du orkar eller vill dela, det är så generös och modig. Men just nu – är jag så glad du har din underbara familj och vänner och äventyrer med alla – dem har tur.Du med så klart. Men vilken tur dem har! En stor stor kram till dig – klok och rolig med en energi som är makalös. Du fick tom alpha male, hyperactive megamannen Tim McClanahan att tappe hakan med din energi – jag njuter fortfarande av det trots att jag bara satt bredvid 😀
    Kram! Miriam

    Gillad av 1 person

    1. Tack för de fina orden Miriam. Du som förevigat kommer att vara sinnebilden för Baywatch!!! 🧜🏻‍♀️
      Det är nog få, mig själv inkluderad, som har likadan bild av sig själv som andra har. Själv ser jag mig själv som en trött, slö klump som förgäves kämpar för att bejaka livet. Knasigt va? Jag följer Astrids och dina äventyr i Bath – vilket äventyr, så coolt! Och jag önskar er lycka på färden! Stor kram från mig ❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s