Någonstans mellan Västanvik och Karlsarvet inser jag vad som är min grej

Min vistelse på Masesgården är över. Tåget har lämnat Leksand, passerat Insjön. Vad tar jag med mig hem? Mycket. Bland annat glädjen över att jag har en kropp Även om den är stel, vinglig, bortdomnad här och där och med muskler som krampar titt som tätt, så är det ändå en hyfsat fungerande kropp. Den har simmat, både över och under vattnet. Den har gått långa sträckor, yogat och stretchat och känns följaktligen behagligt öm.

Jag har också återupptäckt min aptit. Ätit grönsaker, sallader, baljväxter och röror som om ingen morgondag (med mer mat) väntade. Ätit sådant jag varken orkat tillreda eller kunnat fördra under fyra års tid. Jag som mestadels levt på Picards frysta mat, mjölmat och San Pellegrino med apelsinsmak.

Jag har mött och blivit bemött av nya människor på ett sätt jag inte förväntat mig. Jag har utbytt förtroenden och varit öppen och känt mig trygg med det. Från början hade vi bara den kroniska cancern gemensam, nu har vi mycket mer. Kvinnorna jag delat mina dagar med är betydligt äldre än jag och har namn som Kerstin och Gunilla. De har barnbarn och semesterlägenheter vid Medelhavet. De kämpar mot oro, ensamhet och smärta. De är omtänksamma, kreativa, glömska, alternativa, kloka och trötta. De har tunga bagage men lätt att skratta. De ser varandra. Och mig. Var och en av dessa åtta kvinnor bär på sin egen historia och jag skulle vilja skriva en bok om dem. Om oss.

Varje dag har vi mediterat. Det har gått över förväntan. Jag vill ju så gärna att meditation ska vara min grej. Så väldigt gärna. Det är inte min grej. Alls. Jag följer instruktionerna till punkt och pricka. Blundar. Andas. Försöker låta tankarna segla förbi. Men inuti mig kryper det oavbrutet. Rastlösjagärsårastlösrastlösnärärdetsluthelvetesårastlösjagär… Sen brukar jag bli dåsig eller till och med somna. Utan andra människor runt mig ger jag upp direkt. Jag insåg häromdagen att jag mediterar bäst flytande i vattnet. Då är jag helt och hållet avslappnad. Vattnet, om det bara är varmt nog, berövar mig alla ovälkomna kroppsliga förnimmelser vilket för mig skapar bättre ro att vända blicken inåt.

Jag ligger på rygg i vattnet, endast nästippen ovanför ytan. Jag är viktlös, formlös, sinnen öppna. Helt plötsligt bränner ett starkt ljus på mina slutna ögonlock. Morgonsolen har letat sig in genom ett litet fönster vid sidan av poolen och jag flyter i mitt i solstrimman som färgar vattnet turkost. Jag ler, självklart ler jag. Nästa tanke är lika självklar och ändå har jag undvikit den i 18 år. Jag vill resa tillbaka till ön Mafia i Tanzania. En bit av mig finns kvar där. Detta tänker jag. Precis som en bit av mig finns på till exempel Galapagos, och vid sjön Racken i Värmland. Jag tänker på Taiye Selasis föreläsning ”Don’t ask me where I’m from, ask me where I am a local.” Jag vill verkligen inte påstå att jag någonsin känt mig local på Mafia men platsen har format mig och jag bär den med mig. Har vi inte alla såna platser? Och såna personer. Jag har tyvärr ovanan att stoppa ner delar av mitt liv i imaginära lådor och skjuta in dem långt långt in under en imaginär säng. Kan det vara därför jag inte ens besökt mitt kontor sedan jag blev sjuk för mer än fyra år sedan?

När jag kommer tillbaka till mitt rum skriver jag till min vän Massimo, som bor på Mafia, att jag kommer. Jag vet inte när eller hur men beslutet är fattat.

Den här veckan har Carolina, vår samtalsledare, ramat in meditationen på ett sätt så den känts naturlig och förvånansvärt behaglig. Under gårdagens meditation utforskade vi en drömlik och upplyst trädgård. Vi uppmanades frammana bilder av trygga platser i nuet men också i barndomen. Efteråt ombads vi måla. På min teckning dinglar ett par solbrända ben högt upp i en stor björk. Nedanför står en fyrkantig hund som älskar morötter. På andra halvan av pappret ses en flicka i turkosrandig bikini samla eremitkräftor på en rosa frottéhandduk, omsluten av ett stort stort blått hav.

När jag väntade Silas, eller Ace, som vi kallade honom, brukade Fredrik göra en visualiseringsövning med mig. Vi låg i ett kvavt sovrum på åttonde våningen i Huvudsta. Det var sommar och fönstren stod på vid gavel. Min mage böljade. Varje gång, utan undantag, förflyttade jag mig till Kitutias sandbank, omgärdad av Indiska Oceanens ljumma vatten.

När jag vaknar sista morgonen är mina sinnen och känslor kvar i drömmen. Jag är hes av att skrika och svära (på en bibliotikarie) och ögonen svider av gråt (jag har tappat en skida, skämt ut mig och gått vilse, jag är otröstlig). Jag vaknar lättad. De var bara en dröm, men framförallt minns jag hur det kändes när Fredrik dök upp och räddade mig. Han tyckte inte att jag var knäpp, svag och virrig. Han backade upp mig utan att tveka. Utan att ens förstå.

I boken jag läste ut igår markerade jag följande rader:

”När man skriver en roman kan man skriva om den, men när man lever tillsammans med nån i tjugo år så är det det som är romanen, och den romanen kan man aldrig skriva med någon annan igen.”

Boken heter Mitt namn är Lucy Barton.

Jag längtar hem.

På väg mot tåget som ska ta mig från Leksand ser jag ut över Siljan en sista gång. Kroppen minns vandringarna längs med stranden med solen i ansiktet. På en grusväg mötte jag två pojkar i tioårsåldern. Hockeyklubborna släpade de i gruset, och från mobiltelefonen, som den kortare av dem höll i handen, strömmade Alphaville ut ur högtalaren. Forever Young. Där och då, någonstans mellan Västanvik och Karlsarvet insåg jag vad som är min grej. Vad jag älskar att göra, om jag bara utgår från mig själv (och bortser från kärlek och relationer som naturligtvis också är min – och allas -grej). Min grej är att vandra med solen i ansiktet, på okända vägar, vid vatten.” Jag brukade säga ”vandra vid Medelhavet” men det är inte hela storyn. Ju varmare desto bättre förstås men det är solen, vattnet (inte nödvändigtvis havet) och den okända vägen som gör mig lycklig. Ja lycklig. Det ska jag minnas.

Lev väl och, såklart, i hälsa!

Kajsa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s