Vad är hälsa? Blandade reflektioner från ett hälsohem

Jag är på hälsohem. Ute droppar regnet. Jag ligger i en ergonomisk säng i ett rum med milda färger. På tapeten har någon skrivit carpe diem med blyerts. På nattygsbordet står en kopp hälsote. Jag valde mellan Womankind, Love och någon av hälsohemmets egna blandningar av olika ogräs och kryddor. Det blev Love och det smakar som mormors garderober. Förutom en kopp Love har jag tagit förmiddagen ledigt från allt hälsobringande som erbjuds. Snarare, jag bestämde mig för att det skönaste just idag var att ligga kvar så länge jag vill, nerbäddad i lakan av lenaste percale. Därmed missade jag det ljumma potatisvattnet som enligt hälsohemmets rekommendationer ska inleda morgonen. Dävet smakar det. Strävt och jord men inte värre än så.

Jag befinner mig i Dalarna. Vid Siljans strand. När solen sken och jag vandrade längs med stranden, över åkrar ville jag inte vara på någon annan plats. Det vill jag inte nu heller. Jag gick genom en by som var overkligt pittoresk. Som om jag befann mig i en filmstudio eller ett Dala-Legoland. Tussilago och vitsippor slog bokstavligen ut längs med min vandring. Bäckar porlade tills de blev brusande forsar och i stilla vatten flöt slemmiga klumpar av grodyngel i vardande. Runt gårdarna krattades det så det stod härliga till och bara de moderna kläderna och plasträfsorna avslöjade att gårdsfejarna troligtvis inte uppbar lön från Skansen. Jag behöver väl inte säga att jag knappt satt min fot i Dalarna förut.

Jo förresten, på ett sportlov som nybliven tonåring följde jag med en tjej jag nyss träffat till Leksand. Min mamma hade inte alls gillat henne men det gjorde inget för jag träffade henne i Stockholm och min mamma var inte där. I Leksand sattes tjejen, som jag inte kommer ihåg vad hon hette, och jag genast i arbete. Hela veckan jobbade vi i hennes mammas sunkiga godisbutik där allt godis var dammigt. På kvällarna drack vi Stargin som smakade tallbarr. Tjejen rökte gula Blend så de gjorde jag med. Sen provade jag snus och kräktes i en toalett. Jag har aldrig kunnat se gula Blend utan att tänka på Leksand. Stargin har jag inte sett sedan dess.

Tjejen från Leksand var hela tiden på jakt efter hockeykillar men det var inte min grej. Fritidsgården var ödslig. Leksand var en håla och på något sätt tog vi oss till Falun. På natten när vi (på något sätt) kom hem till lägenheten ovanpå den unkna kiosken dog Olof Palme.

Nu deltar jag i en återhämtningsvecka för patienter med spridd bröstcancer en halvmil därifrån. Vi är nio kvinnor och jag är den enda som inte redan fyllt eller inom kort ska fylla sextio. Ingen skulle kunna gissa vad vi har gemensamt. Istället för de härjade, bleka, utmärglade och synbart döende kvinnor jag i min skeva fantasi föreställt mig, är vi en samling pinglor med glittrande ögon, humor och stor aptit på livet. Jag är nästan den enda som stapplar. Det har tagit mig fyra år att våga träffa dessa kvinnor och nu framstår det väldigt korkat. Vad fick mig att tro att de skulle vara annorlunda än jag?

Vår lilla grupp leds av terapeuten Carolina. Känslan av förtroende är omedelbar. Jag önskar att jag fick ta med Carolina hem. Hennes värme, lugn, klokskap och omtänksamhet bäddar in mig i ett virtuellt dunbolster.

Vad är hälsa? På min vandring längs med Siljan funderar jag. Fysisk och psykiskt välmående? Balans? En fri kropp och ett fritt sinne? Att alla delar av mig själv samverkar på ett positivt sätt?

Här på hälsohemmet handlar det mycket om mat. Surt och basiskt. Örter. Och så inga gifter förstås. Ingen Stargin. Eller kaffe. Vi ska få så mycket energi säger alla. Vi ska tugga alla råa grönsaker, groddar och baljväxter vi serveras noga noga. Jag älskar maten, men framförallt att någon lagar den åt mig. Ger den mig hälsa? Jag vet inte.

I fredags träffades bokklubben Fågelboet hos Anna i Beckomberga. Kontrasterna till hälsohemmet kunde inte vara större. Ostron och stora mängder bubbel, överdådiga ostbrickor med extra allt, tryfflar och lakrits. Som kronan på verket höll Maria vinprovning. Utan spottkoppar. Det var en underbar kväll. En heltigenom lycklig kväll. Vänner, samtal, skratt och lite bokprat (vi hade läst Glaskupan och var inte överdrivet imponerade). Maten var ljuvlig god. Efter nästan fyra år på höga doser Fentanyl (typ morfin) utan vare sig aptit för mat eller vin är det en ren fröjd att gå bort nuförtiden. Efter en lång och bitvis jobbig nedtrappning, är jag sedan i mars helt fri från Fentanyl och aptiten på både mat, dryck och livet är tillbaka. Visserligen slutade bokklubbskvällen med att jag i stället för att sätta mig i en Uber som planerat, kräktes på Annas toalett. Orsak: frosseri, och ovana därvid. Resultat: Vi fick oss ett gott skratt (det var trots allt 20 år sen sist). Därefter mådde jag prima och sov som ett lamm. Jag skulle ju så lägligt på hälsohem dagen efter.

På hälsohemmet erbjuds fysisk träning i alla former. Träningen är härlig och ovan. Jag har deltagit i flera yogabaserade stretchpass och på vattengympa. På kvällarna har jag simmat och bastat, och på rummet har jag dammat av yogamattan och låtit min stela kropp återuppta bekantskapen med Tim Senesi. Jag inser att jag har saknat honom.

Jag är i grunden en lat person. Jag vet att jag borde lära mig att älska Lata Kajsa, men det är fan så svårt. Hon ger mig ständiga skuldkänslor. Lata Kajsa ligger helst en skön säng, lyssnar på regnet, älskar att skriva men också att läsa, lyssna på musik (hon gör gärna hundratals spotifylistor som bara hon gillar) och titta påyoutubeklipp med Trevor Noah och Ethan Hawke. Jag ville lägga till meningslösa före det där med youtubeklippen men det vore ju att motverka acceptansen för Lata Kajsa.

Jag tror att hälsa handlar om att alla olika delar av oss ska passa ihop, få ta plats och samverka, samt leda till synergier (även Lata Kajsa). Det är naturligtvis ett stort avbräck att ha en kronisk sjukdom, att ha smärtor, oro, reducerad rörlighet och mindre möjlighet att ta aktiv del i socialt och samhälleligt liv. Men kan det inte vara så att man som kronisk sjuk ändå kan ha god hälsa? Om jag lär mig förhålla mig till de krämpor och den diagnos jag har. Och passa in de pusselbitar som utgör cancern i andra aspekter av mitt liv. De flesta av oss så kallade sjuka har ju faktiskt ingen aning, likt de så kallade friska, hur vår framtid ser ut. En av oss i gruppen här på hälsohemmet har levt med sin cancer i 15 år. ”Det finns ingen statistik för er som lever”, som Carolina sa. Vi är alla pionjärer. Vi måste förhålla oss till våra nya identiteter. Sörja men inte låta sorgen över cancern lägga sig som en våt filt över livet och framtiden.

Hälsa hem! Varma hälsningar. Visst är det fint. Vi önskar varandra hälsa. Jag har märkligt nog aldrig tänkt på det utan snarare sett hälsningar som något man skriver när kram inte känns rätt. Hälsningar: Jag önskar dig en känsla av helhet, meningsfullhet och delaktighet, och att du inte har ont någonstans.

Tidigt i förrgår morse, grusig i ögonen, med det ljuva minnet av täckets värme, och ett inte särskilt stort sug efter potatisvatten, vacklade jag ändå ut ur min stuga. Är man på hälsohem så är man, tänkte jag. Bakom stugan blev jag stående som förtrollad. På åkern bakom skogsdungen hade några tranor slagit sig ner. Deras trumpetande och skränande utgjorde en magisk kontrast till den stilla morgonen och soldiset över Siljan. Det blev inget potatisvatten den morgonen.

Lev väl och hälsningar,

Kajsa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s