Jag är ett marsväder

Efter snö kommer sol. I bästa fall. Just idag är det en galen blandning. Efter migrän kommer välbefinnande. Efter cellgifter på Radiumhemmet kommer ett glas Chablis på Diplomat. Efter iskyla kommer dagsmeja. Efter depp kommer pepp. Jag är ett marsväder.

Efter mars kommer våren. Min omgivning måste härda ut. Jag måste härda ut. Ha tålamod. Just idag är det gott om tålamod. Likt en loj lejonhund sitter jag och suger i mig solens nyckfulla strålar bakom glasfönstret. Att kisa mot solen är ovant och gör mig sömnig. Särskilt som jag vaknade tio i ett i natt utan att kunna somna om.

Utanför fönstret defilerar påklädda knähundar i olika modeller. Bulldogg verkar vara i ropet. Och korta vida byxor med höga stövletter. Inte på bulldoggarna då. Själv har jag långa smala byxor och höga platta stövlar. Inte ett rätt förstås. Jag befinner mig inte bara fånge i ett ingenmansland mellan de friska och de som kallar sig cancersystrar och vars gemenskap bygger på något som skrämmer mig. Som jag inte vill. Här, på Strandvägen, slår det mig (smack, på kinden) att jag också är fånge någonstans mellan nittio- och nollnolltal, hopplöst omodern och dessutom lite halt och lytt. Men snygga nya bryn har jag. Terapeuten har just efter önskemål rispat dit några fler strån. Man vill ju ha valuta för pengarna. Särskilt som min så kallade kontaktsjuksköterska (gör-det-själv-vetja-sköterska vore mer passande) inte var intresserad av att lyfta ett finger för att styra upp den ersättning jag har rätt till. Hennes förslag: Prata med någon på landstinget. Vill du ha växelnumret?

Bredvid mig sitter två bedårande gymnasietjejer. De jobbar sina cv:n. Det verkar som om de siktar på något häftigt jobb vid Medelhavet i sommar. De ser så unga och oförstörda ut. Med bylsiga tröjor, rågblonda kalufser och Beverly hillsjeans. Och med hela härliga livet framför sig. Jag anar ambition, äventyrslusta och som sig bör, ett rejält mått naivitet. Vad känner jag? Avund. Sentimentalitet. Överseende. Lite, men bara lite, dödsångest. Här sitter jag som en skum stalker med mitt urdruckna vinglas, sjabbiga outfit och mina svullna bryn. Men jag oroar mig i onödan. Jag är så sorgligt långt under deras radar. Och solen ersätts av en stunds snöyra.

Så skingras molnen när min yvigaste krulligaste kompis sen forever och lite till sveper in. De släta flickorna som ännu har allt framför sig förlorar sin dragningskraft och utgör nu bara del sig i inredningens intetsägande (men säkert hypertrendiga) fond. Solen värmer genom rutan igen, det porlar och bubblar inne och ute och vi skrattar hejdlöst över våra rynkiga nunor som förevigas i den obligatoriska selfien. Livet är lätt.

Senare kramar jag om väninnan och hennes likaledes uppåttjack till make, hejdå på er, och jag blir varm inuti av att se dem vandra i väg i mot nästa vattenhål. Själv möter jag upp en sprallig liten dotter som lärt sig trapetskonster på cirkusskola. Hennes betraktelser porlande, ohejdbara som vanligt, smittar av sig.

Men jag orkar inte hur mycket som helst nuförtiden. När stora dottern kryper intill mig och sätter på vår favoritserie (samtidigt som jag dyrt lovar lilla dottern att vi efteråt ska se på v å r), och med Fredrik och hans pokergäng trivsamt bullrande på nedervåningen, somnar jag omedelbart.

Jag drömmer att jag kan röra mig fort fort. Men det är inte mina ben som skapar rörelsen. Det är omgivningen som rör sig i förhållande till mig. Icke desto mindre känns det härligt för en som inte sprungit ett steg på flera år. Sen drömmer jag att Fredrik och jag är unga och nykära. Han ska bli flygkapten. Vad jag ska bli framgår inte. Han flyger sitt plan över ett fält och jag springer under, på fältet. Någon skrev någonstans att, att ta del av någon annans drömmar är det mest meningslösa. Så jag slutar där. Solen sken i alla fall hela tiden. I drömmen.

Lev väl!

Kajsa

Annonser

3 reaktioner på ”Jag är ett marsväder

  1. Hej Kajsa, jag har läst din blogg sedan jag själv fick min bröstcancerdiagnos. Vill bara uttrycka min beundran för hur vackert, reflekterande, insiktsfullt – och med humor! – du skriver om din sjukdom och vad som följer med den, men främst om det som betyder något i livet: familj, vänner och att finna glädjen i det lilla, enkla och vardagliga. Jag ställer en personlig fråga (som du såklart gör vad du vill med): varifrån hittar du din kraft och hur talar man med sina barn om det som är svårt samtidigt som vardagen ändå måste löpa på? Allt gott till dig och din fina familj och lurviga hunden!

    Liked by 2 people

    1. Hej TB, förlåt att jag inte svarat. Jag hade inte sett din kommentar. Jag blir så glad att du uppskattar det jag skriver och jag antar att du känner igen dig ibland. Min kraft, ja, jag vet inte om jag hottar den mer än tillfälligt. Jag vet vad jag mår bra av och vad som ger mig kraft, men det är inte alltid jag orkar göra just det. Ibland ligger jag bara platt och våndas. Men när jag orkar promenerar jag i naturen med min lurviga hund, jag träffar mina vänner, myser med mina barn (om de vill, de är tonåringar och myser inte längre på beställning) och när jag hittar inspiration skriver jag. Också sjunger jag i kör och målar litegrann. Allt detta ger energi. Men det mesta kräver också energi. Det är en ständig kamp mot orkeslösheten. På hälsohemmet där jag just nu är har vi fått lära oss mer om fatigue, som de flesta cancerpatienter lever med. Det känns skönt att veta att jag varken är knäpp eller ensam om att ofta känna mig kraftlös.
      Hur jag talar med mina barn? Jag är väldigt öppen men låter dem ställa frågorna. Och jag svarar ärligt. På så sätt lever familjen med min cancer som något naturligt, om än jobbigt. Vardagen ä r tuff. Barnen måste sköta sig mycket själva. Vi städar typ aldrig. Vi äter en helvetes massa makaroner och hämtpizza. Men det går. Nätt och jämnt. Just nu har mitt tillstånd varit stabilt i 2 1/2 år så vi är nog alla lite invaggade i någon slags bräcklig trygghet.
      Ta hand om dig! Kraften och visheten har vi alla inom oss, tror jag. Men den är svår att hitta när livet tufsat till oss.
      🌱💪🏻 🦉

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s