That amoeba feeling

That amoeba feeling. Känslan av inget. Ingen ork alls. Ingen lust. Samerna sägs ha 200 ord för snö. Som sjuk i spridd cancer har jag snart lika många för trötthet. Idag är det amöbakänslan som sätter stopp för allt vad aktivitet heter. Jag faller ner i den möbel jag för närvaro är närmast (sängen, soffan, golvet, badkaret) och fokuserar på, ja just det, ingenting. Möjligtvis tittar jag ointresserat på min telefon. Läser totalt irrelevanta nyhetsflashar utan att förstå och gluttar på andra människor liv utan att relatera. Längtar efter inget.

En vän försöker nå mig. Det var länge sedan vi talades vid. Jag saknar henne ofta. Svarar jag? Självfallet inte. Amöbor kan inte svara i telefon. Inte heller har de något att säga.

Jag borde förutspått en amöbadag när jag somnade med huvudet på en knölig och blöt handduk, fast besluten, och likväl oförmögen, att ta kvällens mediciner och dricka ett stort glas vatten för att motverka migrän. Jag förstod först när jag vaknade 10h senare och det tog en timme och fyrtiofemminuter av vaken tid innan tanke ledde till handling och min slöa hjärna fick min om möjligt slöare kropp att greppa vattenglaset och lyfta den första medicinburken.

Mio, min älskade Mio, tittar på mig. ”Du amöba. Jag amöba”, verkar han säga, med sina outgrundliga hundögon. Sedan sjunker han med en suck ner vid min sida i den aktuella möbeln. Det känns skönt att ha en amöbakompis även om min mindre själviska sida sorgset konstaterar vad han går miste om, och ser hans glädje framför mig, när han får springa hit och dit på ett stort fält. Men amöbor har inget samvete, så jag ligger kvar.

Tänk så mycket man kan fylla en dag med. Och så lite.

Jag bäddar till slut sängen, klär på mig (gårdagens kläder) och känner mig som om jag bestigit Matterhorn. Intar ryggläge igen. Fryser så inihelvete. Klockan är tre och jag kan inte minnas om jag ätit. Jag gjorde kaffe någon gång på förmiddagen. Åt jag en avokado också? Amöbor är energieffektiva. Men producerar väldigt lite värme. Jag ligger kvar under filten (som jag till slut drog över mig efter att frusit i nästan en timme).

Det är onsdag. Mitten av veckan. Mitten av vintern. Jag skulle ha varit i mitt i livet, mitt i karriären, mitt bland människor. Jag är inget av det.

Lev väl, ni som orkar, när ni orkar!

/Kajsa

PS Ni har väl inte missat att läsa och skriva på???

Annonser

3 reaktioner på ”That amoeba feeling

  1. Jag får så mycket flaschbacks av dina tankar om det stillastående vegeterande livet att jag blir skör och tårögd. Min tid, din tid en skärva av liv ingen borde behöva hovra i.
    Mitt hjärta värker för dig, jag blir så påverkad av dina tankar, jag som slapp ut ur orkeslösa väntrummet.
    Önskar, önskar dig andetag av kraft och styrka, kärlek, smek och ömhet på din väg. ❤

    Gilla

  2. Kära Kajsa! Jag tänker på dig!VI tänker på dig! ALLA familjemedlemmar frågar alltid efter hur du har det när jag pratar med dom.Hoppas att våra omtankar kan värma dig lite åtminstone.Kramar från mig och din pappa.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s