Jag sitter på golvet, kjolen uppdragen över låren, och håller på att strypas av min egen jacka

Jag checkar in på flygplatsen och noterar att markpersonalen tittar underligt på mig. De tror att jag är full. Jag rätar upp mig, försöker se myndig ut.

Jag står och väntar på Fredrik vid foten av berget. Asfalten ångar, luften dallrar. Det var skönt att få röra på benen en stund. Jag ser mig omkring. En tjur står bunden vid vägkanten. Eldfärgade blommor i ett träd. Det finns mycket att titta på, alltför mycket, och på ett ögonblick har jag tappat balansen och ligger i ett dike med blödande knän.

Jag har köpt fika på Coffee House i Täby. Det är lunchdags och nästan alla bord är upptagna. Med min varma dryck är såväl de upphöjda plattformer där det fortfarande finns lediga bord och trappväggens sittplatser out of reach. Äntligen hittar jag en plats i marknivå och vinglar dit med mitt fika. Attans! Jag har glömt att be personalen om hjälp att öppna flaskan med mineralvatten.

Jag är på fest i en villa på Värmdö. Det är stimmigt och trevligt. Vi har jycken med oss och jag går ut för att hämta något i bilen åt honom. Kvällsluften är uppfriskande. När jag kommer tillbaka till huset inser jag att trappan inte har räcke. Jag står en stund och hoppas att någon ska komma ut. Sen kryper jag upp för trappan på alla fyra och hoppas innerligt att inte någon ska komma ut.

Jag är på hundkurs. Vi är fem personer som sitter med våra hundar runt ett soffbord. Hundarna är otåliga. Nyfikna. Vi har fått kaffe. Memea, som är s k hundcoach berättar för oss hur vi ska motivera våra hundar. Hon sitter närmast mig, bara någon meter, och talar högt. Plötsligt vaknar jag. Jag har sovit. Hur länge vet jag inte.

Jag ska baka saffransbullar och har påbörjat degen. En halvliter mjölk ska värmas. Mjölkpaketet är oöppnat och jag får snällt skjuta upp bullbaket till dess att någon av barnen kommer hem och kan skruva av korken åt mig.

Varsågod, ta en godis! Jag sticker ner handen i påsen, trevar, tar upp den och stoppar godisen i munnen. Tror jag. Men min hand är tom.

Jag är hemma hos bekanta som inte vet om att jag är sjuk. Vi talar ännu inte samma språk och det känns mig övermäktigt att försöka förklara. Jag vill inte oroa dem. Jag blir serverad kaffe. Jag placerar den lilla koppen på bordet och lutar mig bakåt för att fånga upp och kittla yngsta dottern som smugit upp bakom mig för att busa. Då hugger det till i magen och jag får bita mig hårt hårt i läppen för att inte kvida, och rulla runt i soffan. Det känns som kramp men är sannolikt luftbubblor i tarmarna. Den nyper hårt i hela mitt väsen, flyttar sig runt i magen likt en ilsken bebisfot, fast helt utan gullighetsfaktorn. Ibland händer det en gång om dagen, ibland en gång i timmen. Hemma har de vant sig. Helt plötsligt rullar mamman/hustrun runt raklång på golvet. Jaha. Vad det beror på vet jag inte men jag bestämt mig för att det är ofarligt, Jag låtsas gäspa, sträcker ut kroppen, koncentrerar mig och besvärjer smärtan. Lika plötsligt är den borta. Jag vågar inte röra mig mer, knappt sträcka ut handen efter kaffekoppen.

Jag har varit ute på en kortare hundpromenad. För att avverka 4-5 km krävs att jag har ett par timmar på mig och det har jag inte idag. Ändå är mina kläder genomblöta av svett när jag kommer in, och måste bytas. Mina fötter ilar av smärta. Mot handryggen känns de varma men jag upplever att de är förfrusna. Minst. Jag kan inte fokusera på någonting innan jag fått ner dem i minst 43-gradigt vatten.

Milla, 13 år, och jag kollar på jeans på Hollister. Bredvid står surfdudecoolakillen som jobbar där. Han hjälper en annan tonåring. Plötsligt faller jag handlöst bakåt. Orsak oklar. Med mig i fallet drar jag en hög kläder och som kronan på på verket fastnar min jacka på en krok. Jag sitter på golvet, kjolen uppdragen över låren, och håller på att strypas av min egen jacka. Medan surfdudecoolakillen står och gapar, kommer en rådig förälder till min undsättning och hakar ner mig (”svimmade du? Det är verkligen väldigt varmt här”). Hon sträcker ut en hand och vill hjälpa. Jag avböjer eftersom jag vet att enda sättet för mig att komma upp är art först rulla över på alla fyra och sedan via stående hund sakta resa mig upp, röd i ansiktet och med kläderna i oordning. Milla har drypt av. Hon är ursäktad. Jag gissar att hon just nu vill ha en annan mamma. Jag vill just nu vara en annan mamma.

Jag är på Radiumhemmets behandlingsavdelning och får veckans dos av livsuppehållande cytostatika. I vanlig ordning krånglar det med bägge ismössemaskinerna. Behandlingen tar tre gånger längre än nödvändigt. Sjuksköterskan är stressad. Jag hackar tänder (ismössan) men försöker hålla humöret uppe. Patienten bredvid hostar och rosslar bedrövligt. Jag tänker att hennes lungor ör fulla av cancer, men vad vet jag? Sköterskan förklarar att jag måste stå över behandlingen i julveckan för det är fullbokat på avdelningen. Jag vill inte stå över nån behandling. Hon förtydligar: i ett sånt läge måste vi prioritera kurativa (botbara) patienter framför palliativa (”från latinets pallium, ”mantel” och palliatus, ”bemantlad” där manteln symboliserar omsorgen om den döende människan (…) en patient med icke botbar sjukdom med förväntad dödlig utgång). Jag vill inte veta.

Vi har alla våra med-och motgångar. Så här kan det vara att vara jag. Likväl är jag i grunden en positiv person och klamrar mig envist fast vid att det mesta går att skratta åt. Jag plåstrar om mina knän och tänker att det åtminstone blir en bra historia. Men visst, ibland är jag också trött och less och tycker den giv livet delat mig suger.

Samtidigt. Jag har bokat en sjöbod på Milos två veckor i sommar. Jag är aldrig ledig två veckor från behandling och jag har ingen aning om hur jag mår i sommar. Jag har röntgat mig idag och redan nästa vecka kan livet vändas uppochner. Ännu mer. Jag har ändå bokat. Och betalat. För jag väljer livet framför döendet. Alla dagar!

För övrigt, läs detta! Välformulerat och viktigt! https://asikt.dn.se/asikt/debatt/jag-ar-sa-trott-pa-att-fa-hora-att-cancer-ar-en-kamp/

Slutligen, lev väl!!😍

/Kajsa

Annonser

4 reaktioner på ”Jag sitter på golvet, kjolen uppdragen över låren, och håller på att strypas av min egen jacka

  1. Vet du att jag läser med tårar i ögonen och känner igen mig så det värker, ber min man läsa din fina text och han vet så väl att jag i dig har en syster ”in crime”.
    Detta vinglande, snubblande för att inte tala om att stå på alla fyra för att ta mig upp hängande klängande i något vad som helst.
    Eller när tarmarna får det för trångt över cystnjurarna och jag hemma kastar mig på ett speciellt vis i soffan för att bli av med smärtan, så otroligt jobbigt när det sätter in när jag är borta och försöker hålla masken.
    Jag har inte cancer, men efter njurtransplantation och lite annat skräp som kroppen lever rövare med har jag liknande problem som dig.
    Ååå så jag tänker på dig och dina fina så ärliga texter, önskar dig allt gott.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s