Jag håller Fredrik i handen och hoppas se nyförälskad ut, snarare än vinglig tant som inte klarar av att bada själv

Alla kvällar hittills har jag nästan svimmat av trötthet. Resa. Sol. Intryck. Branta backar. Bad och simning. Nya yogarutiner (hoppas vi). Lägg därtill några iskalla Seybrew bara för att, och det är kanske inte konstigt att jag nästan somnat i pastamiddagen redan när klockan slår åtta. Pastamiddag? Jo, vi har på inrådan av vår kräsna värd, som förvisso endast anser det italienska köket värt att betala för, och av nödvändighet, bortprioriterat det kulinariska under just denna resa. Allt är svindyrt på Seychellerna, och dyrast blir det förstås att äta ute. Och prisvärt sägs det inte heller vara. Så, även om det är lite olikt livsnjutarna Garpe och Garpe, släpar vi runt på Massimos kylväska fylld med kylda drycker (mest Seybrew) och snacks. På kvällarna äter vi likt studenter pasta med burksås. Vad gör det när den ljumma tropiska kvällen sveper in oss i milt sammetsmörker, ljusen brinner, vinet är väl kylt och sanden från paradisstranden för dagen fortfarande kittlar mellan tårna?

Jag upplever stund efter stund av ren lycka – livet live, liksom. Stunder att varsamt placera i lyckolådan och vårda. Förhoppningsvis delar jag dem med Fredrik. Jag tror det. Det är ju därför vi är här. För att fira våra 15 år som gifta. Även om vi som så många gånger, senast idag, konstaterade att hur romantiskt Fredriks frieri än var, där på en klippa på Klädesholmen för 16 år sedan, och hur underbart och roligt det var att fira bröllop, så är det likväl andra, än mer viktiga milstenar som enar oss för alltid. Våra barn förstås. Silas, Milla och Lola. Samt allt vi upplevt under våra snart 19 år tillsammans. Vi tänker på barnen mycket när vi är ifrån dem. Vi är fullständigt övertygade om att de har det bra hemma med de nära och kära som ser till dem, och vi talar med dem nästan varje dag. Det här är Fredriks och min resa och även om jag är övertygad om att den gagnar oss alla, så ser jag fram emot att resa som familj nästa gång.

De där stunderna av glasklar livslust och mening är svåra att beskriva och förklara men jag tror de flesta vet vad jag menar. Det är ögonblicken när allt bara är helt rätt och det känns ända ner i tårna. Vackert, kärleksfullt, roligt, meningsfullt, stort, och kanske lite magiskt. Sedan jag blev sjuk noterar jag sådana stunder mer än tidigare. Jag vill bevara dem. Allra helst dela dem. Ofta upplever jag dem med barnen – det kan vara i det mest triviala, som att ligga bredvid varandra och småprata, och med vänner. Tänk alla underbara tillfällen vi delat, som ni ofta ordnat för min skull. Den här veckan samlar jag på lyckostunder med min man. Trots det berg av vardagliga vedermödor och utmaningar som så ofta känns oändliga och outhärdliga samt vår nästan patologiska trötthet, och brist på kraft, så har vi med förvånansvärd framgång, likt puppor, skalat av oss de höljen och rustningar som tyngt oss. Här står vi märkbart lättade, gladare och ser varandra för första gången på mycket länge. Jag kan bara tala för mig själv (men jag kan ju alltid hoppas), men jag gillar i alla fall det jag ser.

Lyckostunderna bidrar förstås, men också att, om så bara för en vecka, leva utan måsten, i värmen, och i en miljö där alla färger är anslående, från havets turkos till trädgårdens brandgula och charlakansröda fåglar, där allt växer, blommar, forsar, svallar. Allt är mångfald och allt andas liv. Kärleken är nära här. Glädjen likaså. Långt borta är vårt ostädade hem med dess instängda luft och alla de mörka morgnar och skumma eftermiddagar som utgjort hösten. För mig är det till exempel en obeskrivlig lisa, en välsignelse, bara att inte frysa. Sedan jag landade här ilar mina fötter inte längre ständigt av köldsmärtor. Jag kan gå direkt på golvet. Barfota till och med. Jag gräver ner fötterna i den ljumma sanden, utmanar mig barfota på den heta asfalten och tvekar inte att försiktigt ta mig ut i vattnet som är varmare än jag kunnat föreställa mig. Väl över trettio grader i vissa vikar. Jag kan bada. Jag kan snorkla. Varenda muskelfiber i mina vader skriker av skön smärta efter att med simfenor njutit av mina gamla kompisar, korallrevsfiskarna, en stund. Det gör gott. Så jävla gott.

På det hela taget fokuserar jag på det jag faktiskt kan. Försöker i alla fall. Fredrik får hjälpa mig i och ur vattnet. Vågor eller inga vågor, bara den mjuka sanden får mig ur balans. Jag märker att jag hellre håller Fredrik i handen (hårt!), om det räcker, för att i andras ögon se nyförälskad ut, snarare än som en vinglig tant som inte klara av att bada själv (fåfänga eller stolthet?). Minsta våg river omkull mig, och jag hoppas att vi bara ser kärleksfullt lekfulla ut när Fredrik släpar upp mig på land. Jag har det ju så bra och vill mer än någonsin blunda för allt som är svårt och smärtsamt. Eller varför inte skratta åt det? Att jag inte klarar minsta trappsteg utan hjälp, att jag inte ens kan gå undan i buskarna för att kissa på huk själv. I förrgår ramlade jag i ett dike och skrubbade upp knät. Nä, inte när jag kissade, utan när jag stod stilla (trodde jag) på vägen. Ena stunden stod jag på vägen. Och nästa… Mina händer blir sämre. Det sticker ständigt som tusen nålar i dem och jag klar inte längre av att knäppa knappar, bh-ar, dra upp dragkedjor, skruva upp korkar, skriva för hand osv osv. Idag, när jag fixade middag, kunde jag inte ens vända det jag stekte för att jag inte orkade nypa ihop grillpincetten. Samtidigt blir ju allt lite mer uthärdligt i paradiset. Lite lättare. Idag var till exempel en sådan dag då jag hemma inte orkat ur sängen. Aldrig. För trött. För illamående. För håglös. Här fick jag vara håglös på en vit sandstrand, i skuggan av kokospalmer och casuarinaträd. Jag fick härda ut, som vanligt innesluten i min egen unkbubbla, men det var ok. Fredrik var vid min sida; just idag fick han i stort sett njuta sin kalla Seybrew själv, och höra lite mindre av mitt maniskt euforiska tjatter. Och jag kunde bara vara. Se minsnygge man, och bara vara. I alla fall större delen av dagen. Sen piggnade jag till och ser man på – här ligger jag nu vaken mitt i natten.

Det var länge sedan jag skrev. Igen. Det är synd. Det är så mycket jag egentligen vill få ur mig. Kontinuerligt. Underbara upplevelser (bästa bokklubbshelgen på Tjörn, ett väldigt speciellt dygn på Klädesholmen, besök i Lysekil hos en av de finaste familjerna jag känner, överraskningfödelsdagsfesthelg med älskade vänner, otaliga mysstunder med barnen, svampplockning med min syster när hösten var som vackrast, fina hundpromenader med vänner osv osv). Men också ensamhet och sorg som kanske skulle kännas mindre ensam och sorglig om jag orkade dela den (tröttheten, den jävla tröttheten, händer, fötter och ben som inte fungerar, ovissheten, oron för att all Fredriks kraft ska tryta, drömmarna som så ofta handlar om att vara utanför, lämnad och åsidosatt).

Jag är ingen grubblande person. Just därför blir skrivandet ett välbehövligt sätt att reflektera. Men när mitt liv fylls av roligheter är jag för uppspelt (under tiden) eller utmattad (efteråt) för att skriva. Och när rullgardinen dras ner är jag för ovän med mig mig själv, för rädd (för att reflektera?) och/eller för håglös.

Tre dagar har kvar i denna tropiska drömbubbla. Jag vill avsätta åtminstone en del av tiden åt att reflektera över hur vi kan ta med, om inte solen, värmen, och de flygande hundarna hem, så åtminstone så mycket vi kan av det vi känt och sett, när vi för första gången på länge tagit oss tid att se varandra. Vi kommer att ha dåliga och trötta dagar även fortsättningsvis och det måste vi få ha. Men jag hoppas att vi minns att det kan vara annorlunda. Och kommer ihåg hur vi lockar fram det glada, varma och vackra hos varandra. Hur kul vi kan ha tillsammans. Hur perfekt vi passar ihop, våra olikheter till trots. Sol och värme hjälper förstås men jag vill i alla fall tro att det inte bara är det. Jag vill inte bara ha semesterromanser med min man. Jag vill ha vardagsromantiker och kärlek i såväl sorg som lycka, vardag som fest. Likväl hoppas jag behålla mitt lätt tonade lyckofilter från Seychellerna så länge som möjligt, som hjälp på traven. Och trots vinter, jobb, konflikter, sjukhusbesök, stök och smuts så vill jag tänka på Fredrik och mig just så här:

För övrigt, ta hand om varandra. På riktigt. Och lev väl!

/Kajsa

Annonser

4 reaktioner på ”Jag håller Fredrik i handen och hoppas se nyförälskad ut, snarare än vinglig tant som inte klarar av att bada själv

  1. Tack Kajsa för din vackra text! Kärlek och familj är livet.

    Jag vill skicka massor av styrka och även tipsa dig om att du kan be om en liten griptång och en pincett som en arbetsterapeut kan beställa till dig.
    För ett år sedan hade styrka som en åttioåring i mina händer. Jag ville inte låta barnen öppna allt eller vänta på att mannen skulle komma hem.
    Du kan till och med öppna knappar med deras pincett.
    Trevlig helg!!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s