Crash and burn – paddan i brunnen

Vi upplever väl alla ibland att saker och ting upprepas på ett sätt som ger mental klåda. Att förutsägbarheten hos ens tillkortakommanden, vare sig de rimligen kan ursäktas eller inte, generar monumental och existensiell leda. Den där känslan av att ha ramlat ner i brunnen (igen) trots att locket låg på och varningsskylten väl synlig.

Jag vet (men tror inte alltid på) att jag förr eller senare kommer att ta mig upp ur brunnen, inte sällan med ett vigt skutt till och med, och sundast vore väl att lämna dess grumliga vatten, grodor och geggamoja bakom (under) mig, men jag känner ett visst behov av att försöka förklara, om inte annat för mig själv. Samtidigt känns det som att jag skriver samma sak om och om igen. Om hur härligt jag mår. Sen, hur dåligt jag mår. Min eufori ena dagen och mitt elände nästa. Från oro till otrolig lycka. Från leda till livsglädje och så går det runt runt. Och hela tiden bara jag, jag, jag. Att någon ids läsa, tänker jag.

Jag visste redan innan jag kom hem från (och åkte till) Grekland hur det skulle bli när jag kom hem. Men det har men några smärre undantag hållit i sig så länge. Det hjälper inte ens att solen skiner så det känns som sommar, jag orkar varken uppbåda någon större entusiasm för vare sig kärleksfull make, älskliga barn, svansviftande hund eller för sol. Inte ens inför att vännerna ska komma orkar jag, utan sitter bara och gråter. ”Men de är ju dina vänner!” säger kloka dottern. Visst är det underbart när de är här men alldeles för snart går de igen. Och jag bäddar ånyo ner mig och låter kaos råda igen. Eller egentligen inte det heller. Jag ger upp, töms på (livs)luft som en ballong när kalaset sen länge tagit slut och jag drömmer om att bädda ner mig på riktigt. Old style. I en riktig sjukdom, inget farligt såklart, flunsan kanske. Och så skulle alla begripa att nu hade Kajsa checkat ut ett tag. Låta mig sova hela dagen eller se på meningslösa nerflixserier och bjuda mig på vindruvor.

Fatigue är ingen riktig sjukdom. Det är när ben och armar känns som bly och man ligger timme efter timme och försöker samla mental och fysisk kraft nog att hämta ett glas vatten. Det är monumental leda, livströtthet och ointresse (om lisa är ett av de vackraste ord jag så är leda det fulaste). Addera ett lätt illamående, fingrar som sticker som tusen nålar och fötter som känns (knappt känns) som om de glömts kvar hela säsongen i pulkabacken. Och vips har du en typisk cancerpatient. Att leva med kronisk trötthet upplevs som att sova bort livet. Att somna när man nått till den femte franskaglosan i tonårsdotterns läxa. Eller strax efter filmen börjat som man lovat att se med lillkickan. Och värst, att inte orka förklara hur det känns för den älskade maken som för trehundrasjuttiofjärde gången frågar hur det är fatt.

Idag, till exempel, kände jag så starkt att nu orkar jag inte mer, att jag messade Fredrik och bad honom komma hem så tidigt han bara kunde. Det är inget jag brukar göra. När han väl kom hem kändes det så fjantigt. Okej då, disken fyllde halva köket, det fanns ingen middag planerad men so what? Där låg jag som en padda och kände att jorden skulle gå under. Varför då? Vilken drama queen! Och inte blev det  några vettiga förklaringar idag heller. Efter alla år borde jag ha lärt mig att kommunikation kräver ord. I alla fall några och även till dem som (förbluffande nog) älskar en. Knappt ett ord har jag yppat till någon ikväll. Men jag njöt av att få bädda ner mig och låtsas vara ’på-riktigt-sjuk’.

Jag vill inte glorifiera influensa, men nog vore det skönt att inte dag efter dag försöka streta emot (idag ska jag banne mig  gå en sväng med hunden, kanske åtminstone rulla ut yogamattan och i alla fall inte ligga i sängen eller badkaret när barnen kommer hem). Och nästan alltid misslyckas.

Jag får ofta cred för hur jag lever med min sjukdom. ”Du ser strålande ut!” säger många. Tack säger jag och trots att det gör gott, känns det en bra bit från verkligheten. Alltför få ser den ickestrålande Kajsa. Som om paddan skulle höra av sig från brunnen. Eller luncha. Där och då har jag ju inget att säga som inte låter gnälligt – eller falskt – och dessutom orkar jag inte ens höra min egen röst (eller ta på mig kläder eller åka buss eller… för den delen). Fredrik och barnen lever med paddan 24/7, stackarna!

Visst gör jag roliga saker och visst finns det en jävla fighter i mig som inte ger sig utan kryper upp på toppen av berget, när benen inte bär. Men allt oftare undrar jag om jag inte ändå skulle vilja byta ut alla de upplevelser, jävlaranamastunder och den rena eufori jag känner under till exempel mina (och våra!) resor och unika stunder (inte minst med vänner) mot en hyfsad vardag. Tänk om jag kunnat ta alla känslor av lycka (ja!) och livsglädje jag erfor under till exempel mina dagar på Milos och smeta ut dem över några månader hemma. Vilken skillnad de hade kunnat göra.

Jag hatar att ha cancer. Jag hatar att leva med kronisk trötthet. Och det värsta är just detta. Att mina mest älskade måste hantera en hustru och mamma som fastnat i en dyig brunn. Inte fjättrad av oro, inte av sorg, som man kanske kunnat förvänta sig. Utan av nåt odefinierbart mörkt och slemmigt, som slingrar sig in i hjärnan och runt hjärtat. Tung, världsfrånvänd och orkeslös. Leda.

Kan jag ens publicera detta? Gnälligt och mörkt. Déjà lu. Som en gammal LP ned hack. Men om jag bara orkar packa en väska och sätta ena foten efter den andra, reser jag till Holland i helgen. Kanske kan jag hitta lite kraft där och skriva nåt mer upplyftande. 😀
Tills dess, lev så ini helvete (dvs åt mig med)!

/Kajsa

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s