Varför jag bär solglasögon när jag lämnar ön som skulle kunna bli vår

Jag befinner mig i luften över ön Milos nordspets, på väg till Aten. Det började med en tyngd i bröstet, och sen blev det bara värre. Nu fulgråter jag. Bölar så att snoret droppar ner i knät. Tack och lov verkar min sätesgranne, en amerikansk collegegrabb, med intressant utseende, helt inne det Game of Thrones-avsnitt han flippat upp på sin Mac och märker inte mig. Eller så är han bara taktfull. 
Jag vet inte varför jag gråter. Jag är helt oförberedd. Det var okej att säga hejdå till Massimo. Många kramar och löften om att fortsätta de samtal vi inte avslutat; vi ses ju trots allt igen i november. Det gick sålunda bättre än väntat. Därtill har jag verkligen haft en fin sista dag. Ett fint avslut. Gått runt i Klima, tittat på alla hus ett och ett, utifrån vår önskan att hyra igen nästa år, samt sagt adjö till vår trevliga hyresvärd Irina och min härliga yogalärare Eva.

Efter en helt sömnlös natt (avresa, funderingar, fullmåne) lyckades jag dessutom och trots allt samla ihop mig och vandra uppåt kullarna strax efter soluppgången. Jag ville så gärna upp till kapellet på toppen, och till den romerska amfiteatern. Som vanligt vet jag ju inte hur det ska gå när det är uppför och små stigar. Jag är galet envis i just sådana situationer men är stigen för brant eller trappstegen för höga, finns det inget jag kan göra. Särskilt inte om jag är ensam. Men jag klarade det. På darriga ben och bitvis kravlande på händer och fötter tog jag mig hela vägen upp. Havet låg stilla, och förutom några getter, behängda med med dovt klingande skällor, var jag helt ensam att njuta den vidunderliga utsikten. 

Bergsbranterna karaktäriseras av låg eller krypande växtlighet, torr och rivig, i alla olika nyanser av gult, grönt, grått och brunt. Här och var ett knotigt och vindpinat olivträd. Oförskräckt kastar de sig ner i allt det blå. Blått blått blått. En ensam segelbåt bryter det spegelblanka havsytan och efterlämnar ett v-format spår efter sig. Ovanför mig byn Plaka, vitmenade hus  spridda utefter bergets kam, likt en ojämn tandrad . Bredvid, den lilla grannbyn Tripiti, med sin katedral vars klockor hörs ända ner till sjöbodarna i Klima. Innan jag gick ner lät jag bergskapellets klocka klämta. Bara för mig och för denna strålande morgon. 
Nästa anhalt på min promenad slog mig med häpnad. På sluttningen mer mot byn, med det Egeiska havet så intensiva blått att det nästan är overkligt, öppnar sig plötsligt en stor romersk amfiteater. Den är väl bevarad, med portaler i utsirad marmor. Tänk att det för 2300 år sedan hölls skådespel här för tusentals personer, inte minst för invånarna i den romerska stad som Klima var då. En del av murarna runt antika Klima går fortfarande att se, vissa när man snorklar, inte långt från ‘vår’ sjöbod. 

Även här är jag alldeles ensam och där jag sitter på en varm stenbänk i amfiteaterns restaurerade publiksektion, uppfylls jag av min egen uppenbara obetydlighet i världen, och av ödmjukhet inför historien. Eva min nyfunna yogalärare sa häromdagen någonting om att Milos är så rik på energier till höjd av sin spektakulära geologiska och omfattande kulturella historia. Det var apropå min hälsa och det faktum att så många hon träffar, sig själv inkluderad, säger sig må mycket bättre under den tid de vistas på ön. Då avfärdade jag det som newage-nonsens men när jag sitter här är jag nödd att erkänna att det är något särskilt med den här platsen. De må vara tillfället, värmen, mina unika upplevelser och mitt befintliga mentala och fysiska tillstånd. Det spelar faktiskt ingen roll. Mitt välmående under resan går nästan att ta på. Jag har förälskat mig i en en ö, vad den gör med mig och den person den låter mig vara. Därför droppar en rätt ofräsch blandning av tårar och snor ner i mitt knä medan jag ser det sista av Milos klippor försvinna ur flygplansfönstrets lilla titthål. 

Jag vill så förtvivlat gärna resa tillbaka hit igen. Att återvända brukar inte vara min grej – inte när världen är så stor, öarna och stränderna så många. Men Milos vill jag återse. Göra till min, om så bara lite lite grand. Och då gråter jag ännu mer, för första gången på länge, av rädsla för att mitt liv i ett slag ska förändras till det sämre. För att det är för jävligt att aldrig kunna planera, för att det tar så mycket kraft att vara optimist och försöka leva som om allt är normalt. Jag vet att ingen lever ett normalt liv – för vad är i så fall det? Att det inte finns några garantier för någon eller något i livet. Det kan förändras på så många olika sätt, i ett slag. Under de senaste åren har jag jobbat stenhårt på att inbilla mig att det är detsamma för mig, som för alla andra, även om jag har en kronisk sjukdom. Så länge det finns livsuppehållande cytostatika och mitt immunförsvar står pall, så är min framtid inte mer oförutsägbar än andras. Eller? Om en vecka är dags för mig att få min dom igen. Jag vänjer mig aldrig. För att sedan vänta tre månader till. Funkar behandlingen? Eller inte? Enligt läkarna handlar det om när, inte om. En dag kommer jag att brutalt kastas ut på gungflyt igen. På jakt efter den behandling som kan låna mig lite mer tid. 

Visst kan jag göra upp planer för att återvända till Milos, med min familj, med vänner (vi kunde alla hyra varsin sjöbod, göra utflykter tillsammans). Det skulle kunna bli vår ö, vår oas (om än torrast tänkbara). Mina barn skulle göra den till sin, efterhand skulle vi hitta nya havsvikar, bättre tavernor och sen förfäras över den oundvikliga förändringen. Vi skulle åldras lite för var gång. Jag försöker förtvivlat frammana bilden men misslyckas. Känslan av osäkerhet, samt en oro som jag trodde jag för länge sedan normaliserat och därmed oskadliggjort, bubblar upp ur mig som gammal äcklig dy. Sedan den ruttnaste känslan av alla: känslan av orättvisa, av avundsjuka. Jag brukar kunna freda mig mot just den. Why me? Why not me? Idag klarar jag det inte. Idag vill jag stå på de friskas sida och aningslöst lätta upp avskedet med tankarna på nästa sommar. Med ens känns hösten och vintern oändligt lång. Hur länge kommer min kropp att orka? Jag som kände mig så stark häromdagen (i mer 10 timmar har jag yogat den här veckan) känner mig med ens bräcklig, trött och oändligt sorgsen. 

Egeiska havet är så blått att det gör ont i mina redan rödgråtna ögon. Jag försöker frammana bilder av barnen, dem jag längtar efter, men det blir bara värre. Det är som om ön, som nu hastigt försvinner ur mitt synfält, förkroppsligar allt jag så förtvivlat gärna vill behålla. Glädjen, samhörigheten, och kärleken (jag har känt mig märkligt förälskad hela veckan, trots avståndet hem till föremålet för min förälskelse). Sammanfattsvis, livet självt. Dess stundtals bittra realitet, iklätt ett avsked, droppar vidare ner i mitt knä. Solbrillorna behåller jag på. Hejdå Milos.


Lev för fan! 


/Kajsa 

Blått blått blått


Så jävla nöjd över att vara uppe. Och överväldigad.

Jag kan inte låta bli att tinga lite i klockan

Långt där nere ligger Klima

Och vägen ner är lång

Kombinationen sv glädje och fysisk utmattning. Jag älskar’t

Historiens vingslag. Romersk amfiteater från 2300 fKr


Klima är fortfarande sömnigt. Solen har just gått upp och jag sitter på balkongen, i tystnaden.

Eva, lokal yogi och vän

För första gången blev jag tillfrågad att posera för några bilder under en yogasession. Jag blev omåttligt stolt. Syns det?
När vi gick runt och tittade på alla hus upptäckte vi detta, som låg i liten egen vik. Och tänk, det var till salu.
Ovanför torkade det här vackra berget upp sig
Mina pålitliga trotjänare, Massimo och gula-fula bilen. Dessvärre upptäckte vi sista dagen att vi kört loss en navkapsel. Hoppsan!
Det är aldrig tråkigt att köra bil på Milos
Milos stenar upphör aldrog att fasciner. Några fick t o m följa med hem. Dock inte denna.
Syns det att jag trivs?
Min strand. Ett lite paradis på jorden
Utsikten och färgerna!
Tack & adjö Klima! På återseende.


Annonser

7 reaktioner på ”Varför jag bär solglasögon när jag lämnar ön som skulle kunna bli vår

  1. Kära BC- syster!
    Tror att det är så ” man” säger. Dina vackra texter har förgyllt min sjukdomsperiod ,som började som ett förstadium och visade sig vara en stor tumör som inte ville ge upp. Mina behandlingar har avlöst varandra. Nu befinner jag mig mitt emellan. Jag har inte spridd BC men är inte heller frisk och kommer aldrig bli det. Tumören och metastaserna ligger i en burk på Sahlgrenska och där hoppas jag de lider;).
    När jag hittade dina texter fick jag ett nytt fokus, världen blev vackrare och naturen och min familj fyllde min värld.
    Nu försöker jag sprida kunskap om spridd- BC och informera politiker om rehabbehovet. Tycker gott att alla borde få mer rehabilitering. Kanske borde de införa en resa efter var tredje cyt. Så man kan få bli msk igen.

    Tusen tack för din blogg!

    Liked by 1 person

    1. Hej kära Cecilia, tack för dina ord. Det betyder mycket för mig om det jag skriver kan betyda om än så lite för någon. Du vet säkert hur det är att bli sjuk och gå från en yrkes- och/eller familjeroll till att bara bli…just det, sjuk. Att man funderar över mycket över identitet och mening och på vilket sätt man bidrar här i världen.
      Jag önskar att du får förbli så frisk som bara går; du har kanske förstått att ini mellan ledan så är jag innerligt tacksam över mitt liv. Det blev inte som jag tänkt mig, men inte heller som jag fasade den där aprildagen 2014 då jag fick min ’spridda diagnos’. Då trodde jag ju ju att jag skulle vara död inom ett år eller två. Tänk om jag kunnat läsa min blogg då! Eller träffa mitt framtida jag. Jag hade inga referenser och en dålig läkare som fick mig att känna mig döende. Idag är jag inte längre rädd. Men stundom väldigt frustrerad.
      Att du försöker påverka imponerar. Det är så viktigt! Jag orkar själv inte, utan gömmer mig i min bubbla (och gnäller halvtyst) istället, även om jag ibland önskar att mina och andras vårdgivare läste mina texter.

      Tack för att du skrev till mig?, Cecilia,
      jag önskar dig allt gott.

      Gilla

      1. Tack, Kajsa!
        Jag ska tala för dig och har delat din blogg!
        Nu hoppas jag den berör många. Du borde få betalt för dina ord.
        Du skriver otroligt vackert! Och jag älskar din humor.

        Tack för ditt svar och för att du ger hopp!

        Liked by 1 person

      2. Hej Kajsa!
        Ville kommentera ditt inlägg om paddkänslan… men idag kommer min hjärna inte ihåg lösenordet… min hjärna är inte vad den varit innan cancern:) så det blev här för jag kom in där jag lagt inlägg tidigare….

        Vill bara berätta att livet för mig också är upp…. och ner( djupt) står inte ut med mig själv nerdagarna… då träffar jag ingen( och familjen står knappt ut med mig).

        Skickar massor av pepp till dig! Tror inte du bor i Gbg men om du är här ngn onsdag när min styrkegrupp( man måste ha haft en cancerdiagnos för att vara med) så är du välkommen. Vi träffas, äter, pratar, tränar tillsammans när vi kan/ orkar. Vårt mål är att se till att få det vården inte erbjuder och peppa varandra i att ställa krav. Roligheter, bästa provtagaren, bästa läkaren osv.
        Flera lever med kronisk cancer och vi peppar varandra.
        Så här kommer lite pepp!!!!

        Varmaste hälsningar från Cecilia

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s