The luckiest girl alive – om kackerlackor, eufori och den förfärliga slöhögen

Med risk för att vara tjatig vill jag bara berätta att jag har haft en underbar dag. Så där löjligt härlig att det nästa känns overkligt. Kan det vara så här? Eufori. Får det kännas så här? Jag är förälskad. I en ö. I upplevelserna. I havet, värmen och solen. Jag kan fortfarande knappt sova om nätterna. Borde jag inte känna mig åtminstone lite skyldig för att jag har det så här bra, när alla hemma, familj och vänner och framför allt min älskade make, värd allt fint i världen, måste arbeta och slita, skjutsa barn, koka makaroner, plocka fram gummistövlar när regnet kommer. Borde? Nej! Känner ändå? Ja. Såklart! 

Vi hade en lång konversation om just skuld i går, Massimo och jag. Han, som min vän, säger att hans hjärta nästan brister, när jag direkt eller indirekt talar om att känna skuld och dåligt samvete. Förvisso är han italienare och upplever därmed kanske att hans hjärta nästan brister på grund av både det ena och de andra. Det är väl för fan inte ditt fel att du är sjuk? Säger han. Nä det har han i rätt i förstås. Och sen. Du behöver inte vara så stoisk. Besvärad och nästan oförmögen att be om hjälp. Och så ber du om ursäkt. Hela tiden. För vad?

Va! Gör jag? Är det mig han beskriver? Jag låter ju knäpp. Jag är ju en gnällspik, långt från stoisk. Det är klart det inte är mitt fel att jag har cancer. 

Men när jag inte orkar, som så ofta hemma, när jag inget har att ge till den människa som står mig närmast och så förtvivlat, liksom jag, behöver omsorg. När jag upplever att jag är en otillräcklig mamma (som t ex inte ens lagar lunch till mina barn och som inte sällan somnar mitt i läxläsning eller när vi ska försöka se (om) ett avsnitt av den där serien vi följer. En dålig förebild därtill. Overksam. Sovandes alla tider på dygnet (och resten halvsovandes i bubbelpoolen). När jag aldrig rensar i den där garderoben, byrån, fotona, räkningarna, allt det där som man borde ta sig an, åtminstone någon gång. Alla konsekvenserna. Att jag inte klarar av att hantera det bättre, både för egen del- hur ofta plågar jag inte mig själv med tanken om att jag borde (jävla skitord!) ta vara på dagarna och inte slösa av min dyrbara tid, att jag borde (Pang! Pang!) ta bättre hand om mig själv, fysiskt och psykiskt? Och vad värre är, att jag borde (Ratatatatata!!!) kunna bistå min familj bättre. Vem vill vara den där trötta mamman (vanlig karaktär i tragiska uppväxtskildrongar), en sorglig figur, som man (absolut) inte får störa där hon ligger i sitt mörka rum och ingen vet riktigt om hon har huvudvärk, bara är trött (fatigue, olala!), eller om hon just denna dag lider av nåt annat diffust som till exempel illamående (då behöver hon ett kex eller en fruktbit men drar sig för att be om det), magkatarr, förstoppning, domningar i fötter, ben och händer, restless legs (morfinabstinens?), extrem doftkänslighet (stäng för i helvete min dörr när ni kokar ris, vill hon skrika, och gör det ibland) eller bara en släng av depression. Hur många av de uppväxtskildringarna slutar lyckligt? Hur får man den trötta/sjuka/deppiga mamman att gaska upp sig och till exempel ta itu med tvätten, städa en garderob eller baka en kaka med barnen? 

Jag hör ju hur det låter. Melodramatiskt och larvigt. Jag har en kronisk sjukdom. Det är jag  inte ensam om. Min familj kommer inte att kollapsa, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. Ibland mår jag bra (grattis!) och ibland mår jag skit (skit händer). Kan det inte bara få vara så. Utan dåligt samvete. När jag mår skit skulle jag kunna tala om för alla: Nu mår jag skit i några dagar. Ge mig lite att äta och dricka då och så, och lite kramar. I övrigt lämna mig ifred. 

Du ser ut som hälsan själv, sa Eva, yogaläraren jag träffade i morse. Jag hade tvingat mig upp (som varje morgon- jag måste ju utnyttja tiden!) och traskar några hus bort där Eva Farmakoulas, en grekisk-kanadensisk yogi tillika före detta kringresande gatuunderhållare, biolog och steppdansare, leder yoga på drop-inbasis. Eva sover fortfarande men är inte sen att gnugga sömnen ur ögonen och rulla ut sim yogamatta på husets takterass. Där börjar min dag. Mitt livs bästa yogapass – och det första på många år med en närvarande lärare (till skillnad från min kära husyogi Tim Senesi som bor i min iPad). Havet breder ut sig framför mig, när jag följer Evas rörelser och instruktioner, helt spegelblankt för första gången gången vi kom hit. 


Som en liten parentes, och som plåster på såren för dig som tycker att det är lite orättvist att jag yogar på en paradisö när du är på jobbet en regnig dag i Sverige, kan jag berätta att det just nu kryper en kackerlacka, storlek XL, över mitt sovrumsgolv, i riktning mot min säng. Jag släcker lampan så jag i alla fall slipper se den. Men havet är stilla i kväll och kackerlackan hörs vildsint krafsa på stengolvet.  

Här bor jag och kackerlackorna, myggorna och myrorna

Kanhända minskar känslan av att jag har det för bra om jag har en kackerlacka i mitt sovrum (snart i min säng?). Förvisso har jag lämnar min familj och åkt till en paradisö men jag har det i så fall inte perfekt. Å andra sidan har månen på sin vandring över den grekiska natthimlen just nått mitt fönster och tillsammans med ljusreflektionerna i havet lyser den upp mitt rum. Det är magiskt. Får jag ha det så bra? Här ligger ju jag mitt i natten, på semester från mitt icke-jobb, med fönstren vidöppna mot hav och månljus, utan en enda matsäck, körning, gräsklippning eller läxläsning att behöva ladda för. Din bortskämda slöhög, säger en välkänd inre röst. Tyst med dig! Visst är jag väl värd det här? Eller? 
I feel like the luckiest girl alive, sa jag  till Massimo idag (flera gånger till och med, tjatig som jag  är). Och jag menade det verkligen. Så eländig som jag kan känna mig under en dålig dag, sängbunden, svag, handlingsförlamad och misslyckad (slöhögen igen) på alla sätt, lika fullkomligt lycklig och stark kände jag mig idag. Det var som att inget annat ( typ cancer) fanns eller spelade någon roll. Jag gick längs en strand. Själv. Det var hett, sanden varm under mina nakna fotsulor. Klipporna vid strandens ena ände i alla nyanser av rosa. Småstenarna i vattenbrynet i alla färger. Jag kunde inte låta bli att plocka med mig några hem. Det var bara jag på hela den kilometerlånga stranden. Jag var behagligt mätt av en perfekt lunch avnjuten vid ett bord i vattenbrynet. Bläckfisk, friterad fetaost med honung och sesam, sallad på solmogna tomater, kall öl. Jag gick där på stranden och tänkte att det här är värt att leva för. Jag tänkte också: Det här har jag upplevt och för det är jag oändligt tacksam. När jag kom tillbaka till bilen och Massimo, som vilade i skuggan av ett olivträd, bad jag honom att påminna mig om just denna strand, denna eftermiddag, kanske till och med visa mig foton, om jag någon gång skulle vara sjuk (sjukare) och sakna ork. 
Stranden i Emporio – min favorit
Emporios taverna – den bästa

Jag vill destillera dessa känslor av välmående, ren lycka (ja faktiskt!), sol, värme, havsbrus och hela faderuttan, låta det stärka och fylla mig och sedan använda den kraften och de positiva känslorna när jag kommer hem. Supercorny, eller hur?
Efter en vecka längtar jag galet mycket efter barnen. Och Fredrik förstås (vår tillvaro här, platserna, tillfällena, atmosfären, allt är så potentiellt romantiskt att jag periodvis är snurrig av längtan efter Fredrik). Jag vill krama och hålla om dem allihopa, veta allt, berätta allt, ligga nära. Men det är inte säkert att de är på det humöret. Barnen är stora, självständiga. De har sina behov och det är inte säkert att de bryr sig jättemycket om en kelsjuk mamma som nyss rymt hemifrån. Och Fredrik är kanske bara sliten och väntar på att jag ska avlösa honom. Återföreningar blir sällan som man tänkt sig, har jag lärt mig. Jag är så galet rädd att jag av en massa olika anledningar, men mest för att hemma är hemma, i vanlig ordning ska kollapsa, som en utpyst ballong, med ett matt pjutt och sen bli trött och gruffig. Att jag ska glömma solen, havet, längtan och bara se allt grått och fult och ofixat. Att alla måsten, den analkande hösten och känslan av halvdant hastigt kommer att vältra sig över mig. Och att jag därmed kommer att göra alla besvikna. Jaha. Hon var minsann så lycklig i Grekland. Nu är hon visst trött igen. Som vanligt. När allt jag vill är att de ska känna att de är miljoner gånger mer värdefulla för mig än en handfull solnedgångar på en fin ö med en kompis. Och att de samtidigt ska förstå att jag då och då behöver det senare (äventyret, värmen, havet) för att i längden kunna bli mitt bästa jag. Även hemma.  

Mot slutet av dagen nådde vi Agathia, en vik på Milos norvästkust. Vägarna var usla i hela området men Massimo rattade oss runt med säker hand, barfota och i kraft av decenniers övning på andra otillgängliga vägar runt om i världen. På Agathias strand var det bara vi. Och några getter. Där låg den ensligaste stuga man kan tänka sig, och i solnedgången kom en liten gul och grön fiskebåt in, inte mer än en eka med motor. Vi gissade att den hade med sig middagsmaten. 


För första gången på alla dessa år, sedan jag tränade för mitt livs första och troligtvis enda triathlon (fast man vet ju aldrig), simmade jag en längre sträcka fram och tillbaka i viken. Trots att det gick lite trögt och saknade simglasögon var det galet tillfredsställande. 


Nästa år vill jag hyra ett hus här på ön, helst i Klima, i flera veckor. Jag vill bo här med min familj, visa dem bergen, vikarna, stenarna i alla färger, se Lola och Milla simma timtals i det ljumna vattnet, medan Fredrik och Silas såsar i den orangea och den röda stolen i dörröppningen, en bra bok och  några salta oliver till hands. När barnen badat färdigt äter vi vattenmelon och fikon och fet grekisk honung med mycket honung. Fredrik och jag delar på en iskall öl. Senare tar vi vår lilla jeep och åker på utflykt. Badar, slappar, njuter långlunch på en vardaglig taverna med gudomlig mat. Ikväll är vi sugna på att njuta den spektakulära solnedgången från en särskild strand. Där ser vi solen likt den rödaste badboll sjunka i havet, och alla nyanser av rosa, lila och blått sakta breda ut sig och färga bergen roströda. 


När familjen måste åka hem till sitt vill jag att vännerna kommer. Så många som möjligt. Hela bokklubben kanske (vi kunde hyra flera sjöbodar och sitta på kajkanten med benen i vattnet och läsa). Massimo kanske nog också – han hittar ju redan här och det var trots allt han som hittade denna pärla, och han är dessutom det bästa resesällskap man kan få. För Sandra och mig skulle Klima kunna bli ett utomordentligt yogaretreat. Eva skulle hålla ett par härligt långa pass varje dag och jag skulle ha hunnit bli starkare och smidigare. Eva säger att på Milos försvinner förvånansvärt många krämpor för förvånansvärt många människor. Jag är benägen att hålla med. Jag mår så ofattbart bra. ‘Oförskämt’, höll jag på att skriva men hejdade mig. Nu är jag där igen med skulden. Jag borde kanske inte få ha det så här bra? Har jag verkligen förtjänat det? Knappast! Jag har ju rymt hemifrån

Klockan är mitt i natten och månen har hunnit vandra förbi mitt fönster. Massimo snarkar lätt i rummet bredvid. Utan sömn kommer det att bli tufft att stiga upp till ett morgonpass med yoga-Eva men jag ska göra mitt bästa. Sova kan jag göra en annan dag.

Jag hade från början bara tänkt skriva om min underbara dag och lägga upp lite bilder (jag vet att det är till glädje åtminstone för mina kära föräldrar) men som vanligt fastnade jag i en massa annat (den där j-a skulden, så tjatig den är!) För mig är det en form av egenterapi att skriva. Om det leder någon vart är oklart, annat än till att i stunden sortera och tömma sig på tankar som tynger, tar plats och förvirrar. Min målsättning är att jobba stenhårt med (mot, snarare) alla känslor av skuld, och att snarast nå någon form av acceptans där jag kan sluta älta och istället lägga kraft på det som är bra för mig. För jag vill så gärna tro att det som ger mig kraft och glädje (som denna resa) kommer mina nära och kära till gagn. Jag är nog inte ensam om att vilja vara en källa som mina älskade kan ösa ur – kärlek, glädje, styrka, erfarenhet och mycket mycket mer – och när orken tryter och jag måste gå på sparlåga vill jag att de ska veta att allt det där finns kvar. 

Lev väl!

/Kajsa


Annonser

En reaktion på ”The luckiest girl alive – om kackerlackor, eufori och den förfärliga slöhögen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s