NU ÄR JAG BARA HÄR – och jag vill inte missa en minut

Jag vaknar mitt i natten och känner inte igen mig. Desorienteringen är total. Det är tydligt att jag inte är hemma. Ljudet av havet, någonstans nära, mycket nära, dukar upp till utan av mitt medvetande. En lagom sval bris, en mycket hård säng och så är jag uppe vid ytan och förstår med ens. Milos, ön, byn Klima och sjöboden där Massimo och jag sover vår första natt. Då kommer den. Glädjen. Det ofattbara i att jag ska bo i en grekisk sjöbod, där vattnet sköljer ända upp till tröskeln – ibland över till och med – och där vågbruset kommer att söva mig under de kommande åtta nätterna. Jag vill ligga vaken och njuta av tanken men somnar likväl om. 


Nästa gång jag vaknar är det ljust. Genom det vidöppna fönstret och den lika öppna balkongdörren ser jag ett tokblått hav. Bergen på andra sidan vattnet har en blekare blågrå ton. Jag kommer ihåg var jag är nu och jag tänker inte somna om. Timmarna jag sovit räcker inte tillnärmelsevis till men jag vill inte missa en minut av ljudet, utsikten och blotta vetskapen om vad som väntar (att få vara här). Jag fokuserar på känslan. Det är ren och skär lycka. Fånga den, säger jag ljudlöst till mig själv. Behåll den. Här och nu. Detta är min verklighet, hur overklig den än ter sig. Jag behöver inte stressa. 


Det här är min verklighet just nu. Jag kommer om och om igen att vakna upp till detta. Det enda som skaver är att jag inte delar detta med någon (Massimo sover visserligen i rummet bredvid, och trots att det är han dom fixat detta för min skull, och därmed verkligen förtjänar att få veta hur lycklig denna plats gör mig, är det ändå inte honom jag känner behov att dela min lycka med). Jag somnar mot min vilja om. Jag föreställer mig att jag ler i sömnen. Flera gånger vaknar jag. Kan inte bestämma mig för vad som känns lyxigast. Att ligga kvar, ta sovmorgon med vågskvalpet som fond, eller att stiga upp, gå ner och öppna dubbeldörrarna ut mot havet, dricka kaffe på bänken utanför vår bod, och sen rulla ut yogamattan. Det är för övrigt första gången jag reser med yogamatta, och trots att jag fysiskt endast är en skugga av mitt gamla jag, får det mig att känna mig som en lite coolare resenär. 
Hur som helst är jag tvungen att smyga ut till toaletten som ligger i anslutning till Massimos rum. Det avgör saken. Jag är ju redan uppe.


Kaffe och grekisk yoghurt har aldrig – och det är jag säker på – smakat bättre. Det är tyst och stilla i husen runt omkring. Dagens ström av nyfikna turister (som skamlöst fotar såväl oss som vårt hus) har ännu inte anlänt och vågorna som slår över mina fötter, känns inte ens kalla. 


När kaffet är uppdrucket och jag slickat i mig den feta yoghurten till sista droppe, rullar jag ut yogamattan och klickar fram Tim. Jag ser honom inte så väl för telefonskärmen är liten och jag halvblind men hans röst gör sig, inte helt förvånande, väldigt bra i sjöboden, med havet svallande utanför. Jag hoppas att även Tim är nöjd med omgivningarna. Det behöver nog inte sägas att yogatimmen blir magisk. 


Redan igår bestämde jag mig för att till fots undersöka de närmaste byarna, i jakt på lite matvaror. Först i morgon kommer en hyrbil. Och jag har jag drömt så länge om långa promenader under stekande sol. Galna svenska, tänker Massimo, men är finkänslig nog att inte påpeka det. Han behöver ändå jobba. Så jag får agera både ‘explorer’ och ‘provider’ idag. Vem sa att italienska män är macho?


Det är så jävla mycket uppför. Och så brant. Ofta får jag med mina svaga (nästintill obefintliga faktiskt) lårmuskler, ta stöd med händerna på låren för att kunna fortsätta upp. Ibland är det trappor, och det är förstås en utmaning. Trots att det knappt är nån trafik, får jag ibland klättra ut bland buskarna för att inte bli påkörd av någon rishög till bil. Jag har egentligen bara tänkt hitta ett snabbköp men det slutar med att jag besökt norra Milos alla tre byar. Plaka är den högst belägna, mest pittoreska. Där finns (alltför) många affärer som säljer samma fula halsband & kylskåpsmagneter. I Tripiti finns bara en halsbandsbutik och ett par restauranger med makalös utsikt över havet långt nedanför. I helt charmbefriade Triovasalis finns bara bilmeckar och typ ventilationsinstallatörer. Där hittar jag också, efter 7 km, och 44 våningars stigning (enligt min iphone), äntligen ett snabbköp. 


När jag svettig och dammig stapplar in i Klima har jag lovat mig själv en öl på den lokala krogen. Den smakar precis så ljuvligt som jag föreställt mig. 


Det är underbart att komma hem till sjöboden igen. Om än kitschig och väldigt basal så har den redan satt ett tydligt avtryck i mitt hjärta. När jag väl sanerat min nya rygga från lokaltillverkad fåryoghurt ( som 1/ packeterats i otillförlitliga burkar och 2/ luktar för jävligt) är det hög tid att försöka bada. Gracil badentre är det inte tal om. Jag hasar ner från kanten av kajen, utanför boden. Kommer det att vara badbart för mig som gnäller när spabadstemperaturen sjunkit från 40 till 39,5? Det är badbart. Hurra! Skönt till och med. Men mycket ovant och det räcker gott med en kort simtur. 


Att jag såväl yogat som vandrat långt (och brant) och dessutom simmat är jag mäkta stolt över. Tänk så stark jag skulle vara om jag fick ha fler såna här dagar. Fler såna här resor gärna – men också genom att hitta liknande motivation och glädje i vardagen. Miljonkronorsfrågan otvivelaktigt. 


Men, tillbaka till morgonens mantra. NU ÄR JAG BARA HÄR. Just nu behöver jag faktiskt inte smida planer för eller bekymra mig för framtiden? Skärpning! Inget ” hit borde vi resa någon gång” alltså! Jag tillåter mig bara en enda dagdröm: att jag finge spendera ett par veckor här med min familj. Massimo i all ära; det är ju han som, genom att vara så pass kinkig att jag ett tag inte trodde att det aldrig skulle bli någon resa, funnit denna pärla – ”it had to be something special for you”, säger han, och fortsätter  ”there is so little I can do”. Jag smälter. Min vän. Bland många. Min skatt. På många sätt utgör Massimo dessutom det perfekta ressällskapet – självständig, driven, flexibel och oändligt omtänksam. Samtidigt är det klart att jag längtar efter min man. Och mina barn. Tänk bara hur mycket de skulle kunna bada här! Men står jag verkligen ut den dagen (sannolikt den första) som de säger att de inte vill bo i en kitschig fiskebod utan hellre skulle semestra på All Inclusive på t ex Kreta? 

Lev väl!

/Kajsa


Annonser

7 reaktioner på ”NU ÄR JAG BARA HÄR – och jag vill inte missa en minut

  1. Do you remember we talked about Greece when in Australia? I’m so glad you are there and finding many NOW moments. It looks and sounds amazing! Miss u my friend!

    Gilla

    1. Indeed we did! So, next time in Europe I’ll take you to this village of Klima. You’d love it! You’d really love everything here. Except for the dead turtle I found on the beach today 😢😔🐢 All my love to you. And pls let us find a moment to speak soon ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s