Det skulle otvivelaktigt underlätta om jag kunde nacka, plocka och oljekoka Fru Skuld

Tänk hur den ena dagen kan vara så olik den andra. Igår, liksom fem dagar dessförinnan: orkeslös på gränsen till apatisk, ofokuserad dvs orkar varken läsa, lyssna eller se, än mindre hålla igång en konversation. Känsla: tyngd av hopplöshet, skuld, ja till och med skam. Idag: tacksam, leende, stark. Trots en pinfärsk dos cellgifter pilandes runt i mitt blodomlopp (som förhoppningsvis når sin destination och ger tumörerna vad de tål – och sjuhelvetes gånger mer också) känner jag, med solen brännande på axlarna hur jag kan vandra runt hela dagen. 

Jag ler när Mio skuttar lös i Bellevueparkens sluttningar, jag ler mot studenterna som lojt halvligger i klungor på gräsmattan där den sluttar ner mot viken . De vänder sina ansikten mot solen när de talar med varandra. I Bergianska trädgården ler jag fånigt mot slanggurkor, bondbönor och isört och jag slutar inte le (tvärtom) när jag hör ljudet av Roslagsbanans tåg, som borde göra mig förbannad då de inte går till Österskär nuförtiden. Istället väntar mig så småningom en knökfull, syrefri nästintill veteranbuss, som sannolikt kommer att rattas av första bästa icke påtända artonnåntingåring med körkort som haft vägarna förbi Stockholms lokaltrafiken kontor. Jag hatar att åka buss; jag blir åksjuk, min hund kommer inte att få plats men jag ler ändå. Brett.
Vad handlar det om? Hur kan det kännas så olika? Är det kemiskt? Fysiskt? Jag har i inte tagit några droger. Tja, det vill säga fentanyl tar jag ju för jämnan även om jag på eget bevåg har börjat minska dosen (kanske är det det som gör mig så svajig). Och lite stesolid tog jag mitt i natten när ångesten red min kropp så att jag inte kunde ligga stilla ens en halv sekund i taget, och obehaget var mig övermäktigt. Det är inte ofta det behövs men i natt var en sån natt. Och konstigt nog brukar det bli bättre efter det. En liten dos antidepressiva tar jag också men det har jag gjort jättelänge. Jag har aldrig fattat om de hjälper mig att grunda ut svackorna och öka någon slags driv, vilket är syftet, men min man säger att han märkt skillnad, och han om någon borde ju veta. 
Jag har fått för mig att det bäste vore att jag när svackorna kommer kunde agera som när man får influensa. Nu har jag ju bara haft influensa en gång i mitt liv så det är kanske därför jag brottas med att leva ut just den liknelsen. Kanske var det trots allt synd att jag var så jävla frisk ända tills jag blev sjuk! Det hade kanske varit lättare om jag visste hur man gjorde. Men jag föreställer mig att man bäddar ner sig, tänker shit happens, och myser i ett mörkt rum med Storytel och svala nypuffade kuddar, som någon omtänksam närstående vänder med jämna mellanrum. Konstaterar att det är osis men normalt och att INGEN JUST NU FÖRVÄNTAR SIG NÅGOT av mig – allra minst jag! Man tar en paus helt enkelt, man är van och det är chill. Hm. Det skulle otvivelaktigt underlätta om jag först kunde nacka, plocka och oljekoka Fru Skuld (visst fan är skulden en kvinna!) så jag blev av med henne en gång för alla. Adios you bitch! 
Tänk, då kunde jag, när orkeslösheten kommer krypande, humöret dalar och jag bara vill duna in i en varm kokong (möjligtvis med start i ett mycket hett bad), berätta för mig själv och min omgivning att hoppsan, en svacka har dykt upp. Istället för att förgäves kämpa emot, gnälla, arbeta upp monumental ångest, skuld och skam över min oförmåga till handling och tacksamhet (jösses, jag lever ju, var för fan nöjd människa! Och utnyttja tiden!) så skulle jag lagom casual bara berätta för min omgivning att sorry guys, ni kan väl kika till mig då och då med en varm vetekudde och en kram så ses vi om några dagar. Förresten, glöm inte att gå ut med hunden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s