Ibland är det tyngre än vanligt att vara människa

Jag längtar som så ofta efter att skriva. Det är mörkt och ruggigt ute, det ruggiga kryper innanför skinnet. De senaste dagarna har varit så överfyllda av intryck och tankar och känslor. Min reaktion: jag är trött och fryser. Det är väl behandlingen också. Jag vill mest ligga i badkaret. Där kan jag inte skriva. Väl upp ur badet somnar jag. På resa, som igår, får jag inte tillräcklig ordning på bloggappen på min ipad för att kunna publicera det jag skrivit. Jag hatar att det, när jag för en gångs skull är vaken, ska stupa på tekniken och kvaliteten på uppkoppling.

Här kommer några tankar från i lördags kväll (14 nov):

Idag var det tyngre än vanligt att vara människa. Fanatismens blinda vansinne, tillitens totala utsatthet och livets bräcklighet kändes närmare än någonsin. Ingen vet vad som händer i morgon och människan är inte god, utan bara människa och jag kan inte låta bli att tänka att allt är rätt meningslöst.

Vi strävar på i vår lilla bubbla, tror att vi är säkra, värjer oss mot det som är svårt och okänt och törnar bara ibland och högst ofrivilligt emot andra bubblor (hoppsan, förlåt!). Vi förstärker våra bubblor med dubbla väggar och tätare skott och så strävar vi vidare.

I går kväll (fredags) träffades bokklubben Fågelboet hos Sandra. Vi satt sent på kvällen och pratade om det mörka 2015, om att tiden vi nu lever i redan känns historisk. Så mycket står på spel och det är i slutändan bara vi som kan forma vår värld och vad gör vi? Hur kommer vi att bli ihågkomna. Kommer vi att kunna säga till våra barn och barnbarn att vi gjorde allt vi kunde?

Jag minns första gången jag läste den fantastiska men skrämmande boken En halv gul sol och ringde min pappa för att fråga hur han och min mamma, deras vänner och bekanta reagerat på det som pågick i Biafra. Jag minns att hans svarade något om mitt i karriären, fullt upp med barnen, nytt hus osv. För så är det väl.

Jag vet inte heller hur jag själv bäst kan bidra till en bättre värld? Jag som vill så mycket och orkar så lite. Som har fullt upp med mitt eget krig. Jag föreställer mig än det ena och än det andra. Idéerna flyger iväg, och själv landar jag i soffan, under en filt, halvsovandes. Igen. En liten bit har jag kommit. Efter att ha varit i kontakt med min kommun vet jag att de har behov av Särskilt förordnade vårdnadshavare för ensamkommande flyktingbarn som fått uppehållstillstånd. Jag har tagit reda på allt jag kan om uppdraget och diskuterat det med Fredrik. Fortfarande hänger det i luften. Orkar vi? Orkar vi med oss själva om vi inte orkar?

Ofta när jag ser människor på flykt, kommer jag på mig själv med att fundera på om någon av dem är sjuk, som jag. Hur blir det då? Jag känner att jag är privilegierad som har tillgång till bästa tänkbara sjukvård utan kostnad. Hemsjukvård till och med. En gång i veckan kommer en sjuksköterska hem till mig, tar blodprover och mediciner. Läkare finns on call dygnet runt. När jag har haft smärtgenombrott har jag haft sjukpersonal hos mig, ibland hela natten. Mitt största praktiska problem ligger i att jag snart kommer att behöva åka till Karolinska sjukhuset när de lägger ner bröstcancervården på mitt närmaste sjukhus Danderyd. Lättviktsproblem kan tyckas.

Efter att ha följt nyhetsutvecklingen under natten till lördagen, sov jag uruselt, förföljd av tankar och egna bilder av hur det kunde ha gått till i Paris. Befintliga bilder håller jag mig borta från. Jag längtade efter Fredrik och barnen. Tillbaka in i vår oförstörda bubbla.

Trots att morgonen kändes avslagen och tung, bestämde oss Sandra och jag för inleda dagen med yoga. Vi deltog i ett skönt pass i sagolika lokaler vid Ekolns strand. Vi var medelålders kvinnor som försöker göra det bästa för oss själva en ruggig lördag i november. Och jag ville bara gråta. Det kändes snudd på absurt att söka styrka i Krigaren och trygghet i Barnets position. Jag kan inte förklara men kontrasterna blev för stora för mig. Krig, terror, gränskontroller och så… Tantyoga med efterföljande brunch i fridfull herrgårdsmiljö.

En stund senare satt jag och klappade händerna i takt till musiken på en tävling i truppgymnastik och kunde inte för mitt liv sluta grina. Jag vet inte vad som kändes sorgligast, världens allt elände, att min dotter var så obeskrivligt fin, och så värnlös, eller att jag kanske inte skulle kunna kunna skydda henne.

Där och då behövde min dotter just inget skydd. Hennes lag håvade in guldmedaljer och kanelbullarna föll henne i smaken.

En stund senare, på lördagskvällen, påbörjade jag en resa genom sydöstra Sverige. Jag väntade på perronger i Linköping, Mjölby och Tranås, tågen ganska tomma med undantag för små grupper av tonåringar på väg från den ena östgötska bruksorten till det andra, på jakt efter en fest värd namnet.

Efter ett besök hos min rara och omtänksamma brorsdotter, numer student i Jönköping, var jag på väg hem. Under ett par dagar hade jag fått sova, vila och mysa i hennes lilla vindslya, och lyssna på hennes bubbliga glädje över det nyupptäckta studentlivet. Ett utmärkt sätt att  att förtränga allt obehagligt i mitt liv och i världen. I Nässjö bordade jag Snälltåget (ja, det heter faktiskt så fortfarande) från Malmö till Stockholm. Det var så långt ifrån lördagens resa jag kunde komma. Tåget var fullt, nästan till sista plats, och de flesta passagerarna hade inget med svenska bruksorter att göra. De kom långväga ifrån, såg trötta ut, modstulna, och deras bagage var små eller obefintliga. Resan blev lång och ovanlig.  Jag är van att resa i världen, inte att möta världen på Snälltåget.

När jag gick av tåget kände jag mig så obeskrivligt tacksam, men också skamsen, över att så lätt kunna ta min resväska, gå direkt upp till parkeringen där min älskade Fredrik stod och väntade, och åka till vårt hem, där våra barn just somnat, värnlösa förvisso, men oändligt älskade och förhållandevis trygga.

Bilden av dem som stod kvar, rådvilla, på perrongen, tills personal från polis och Röda korset kom dem till mötes, har jag med mig. Jag undrar om någon av dem var trött och sjuk och frusen, som jag. Jag tvivlar på att någon av dem avslutade kvällen med ett varmt bad, som jag.

Lev väl!

Kajsa

 

12233562_10153564916802702_1721561209_n
En liten skara pippifåglar
12226966_10153242839638097_8597578458057787314_n (1)
Siesta i Sonias lägenhet

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s